Börja i rätt ände Reinfeldt

Hur länge ska vi jobba egentligen? Jag kan gå i pension när jag fyller 50 och det är inte så långt kvar dit. Även Fredrik Reinfeldt kan gå i pension när han fyller 50. Förmånerna och möjligheterna för politiker att gå  i pension är stora och då har vi ändå inte sådana jobb där vi sliter ut oss. I allmänhet vill säga, min axeloperation i december hänger naturligtvis ihop med mitt frekventa arbete vid dator och därmed med mitt arbete.

Pensionssystemet är uppbyggt så att det är en bra affär ekonomiskt att arbeta efter 65. Paradoxen blir att de  som bäst behöver bättra på sin pension ofta är de som egentligen inte orkar jobba längre. Tunga slitsamma jobb har ofta sämre lön än jobb som inte sliter ut kroppen i förtid.

Nu har visst Fredrik Reinfeldt sagt något om att arbeta till 75 år, den som är utsliten ska göra ett karriärsbyte. OK, medellivslängden har ökat sedan den allmänna pensionen infördes och allt fler är pensionärer allt längre. Jag förstår att frågan diskuteras men hur ska man praktiskt se till att det går? Det kan ju inte vara så att de som har haft ett bra jobb med bra lön kan gå i pension tidigare, så är det ju redan idag när möjligheten finns att gå i pension vid 60, medan de med sämre ekonomiska möjligheter tvingas arbeta till 75. Pension borde inte vara en klassfråga. Det är det idag och Reinfeldt öppnar för att det ska bli det ännu mer.

När jobbet blir för tungt får man jobba med något annat, säger Reinfeldt. I vilken värld lever han? Lösningen skulle vara att man kan få studielån efter 50 år. Menar han på fullt allvar att den utslitna undersköterskan eller gatuarbetaren ska ta studielån för att omskola sig i 50-60 års ålder? Speciellt som hans regering har bestämt att den som idag väljer ett gymnasieprogram som ger yrkesbehörighet inte automatiskt får högskolebehörighet?

En vän till mig som arbetade i industrin bestämde sig i mogen ålder för att börja studera, ekonomisk historia på universitetet lockade. Hon orkade en månad sedan hoppade hon av. Studierna var inte upplagda så att en person utan studievana och med andra referensramar än de unga studenterna kunde klara dem.

Jag tror säkert att det går att anpassa studierna så att alla kan tillgodogöra sig dem men ska man höja pensionsålderna bör man nog börja med att se över arbetsvillkoren på de arbetsplatser som finns. Börja med att se till att de som har tunga arbeten orkar arbeta till 65, så får vi fler i arbete redan där.

Som sagt, pensionsålder måste kanske ses över men Reinfeldt verkar inte ha koll på verkligheten. Pensionsåldern handlar inte i första hand om hur många levnadsår vi har utan hur många år vi orkar arbeta. Kanske kan man höja pensionsåldern för manchettyrken men låta LO-arbetare gå tidigare. Redan idag finns det ju yrken med lägre pensionsålder, så varför inte industri- och vårdanställda?

Satsa på guldkant i äldreomsorgen

Vänsterpartiet föreslår att de som bor på äldreboenden får möjlighet till två guldkantstimmar varje vecka. Det är timmar då man får använda personalens hjälp till det man själv önskar. Förslaget kostar 1 miljard kronor för hela landet och innebär 89 nya anställda på äldreboenden i Uppsala län.

Våra individuella behov försvinner inte bara för att vi blir äldre. Därför måste personalen ha tid för var och en, utifrån var och ens egna önskemål om vad som är viktigt i livet. Vi kallar det guldkantstimmar, säger Eva Olofsson, äldrepolitisk talesperson (V) till Radio Uppland.


Friskoleägare bestämmer landets lärarlöner

Snart går lönerörelsen igång på allvar och Sveriges kommuner och landsting låter sin organisation Sveriges kommuner och landsting (SKL) sköta den centrala löneförhandlingen, därefter blir det lokala förhandlingar med den centrala löneförhandlingen som grund.

Nu visar det sig att moderaten Ingela Gardner Sundström, som är ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation, själv är ägare till en fristående skola. Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, säger till Aftonbladet: "Det är oerhört märkligt. Ingela Gardner Sundström sitter uppenbart på två stolar här. Självklart är det ett problem att hon även på ett personligt plan kan ”drabbas” av vårt förslag."
Lärarna har krävt ett stort lönelyft och ordförande förhandlingsdelegationen har alltså ett egetintresse i just lönerörelsen för lärare. Sveriges kommuner borde vara måna om att få bra lärare och där är lönen en viktigt del. De privata skolorna kommer inte ha kunna få några lärare om de lönemässigt ligger långt under kommunerna. Gardner Sundström borde därför, precis som Fjelkner säger, personligt drabbas av stora löneökningar för lärare.
Redan nu har privatskolorna svårt att locka utbildade lärare, eller om det redan nu är så att de inte är beredda att betala vad de vill ha i lön. Läsåret 10/11 hade 80,2 % av lärarna i kommunerna pedagogisk högskoleexamen medan bara 58,2 % hade det i de fristående skolorna (samtliga skolformer).
Just Gardner Sundström har faktiskt fler utbildade lärare i sin skola än vad det är i den kommunala. Det är kanske inte så svårt när man bara har 3,9 lärare, 8,1 elever per lärare. Den kommunala har 8,4 lärare, vilket är 5,2 elever per lärare. Gardner Sundströms skola har visserligen högre andel utbildade lärare än snittet men fler elever per lärare än både kommunen och riket som helhet, både privata och kommunala skolor räknade. (all statistik från Skolverket). Gardner Sundström säger till Aftonbladet att all vinst återinvesteras i skolan. Inte är det i lärare i alla fall med den låga lärartätheten.
Gardner Sundström driver en Montessoriskola i Stockholm. Montessorilärare i Stockholm har en medellön på 22 995 kr i månaden och en genomsnittlig erfarenhetstid på 10 år. Vilket är en lägre lön än övriga grundskolelärare som i Stockholm har en medellön på 26 640 kr och en erfarenhetstid på 8 år. Med tanke på att montessorilärare behöver upp till ett års extra utbildning i montessoripedagogik kan man undra varför löneläget är lägre.
Jag vet, all denna statistik säger inte så mycket om huruvida det är lämpligt att Gardner Sundström sitter på två stolar eller inte men jag kunde inte låta bli att ta fram den. När jag väl tog fram den vill jag ju också gärna dela med mig av den.
Förhandlingsdelegationen har också ansvaret för att ta fram förslag om nya riktlinjer för politikerpensioner. Något som en interpellationsdebatt på senaste SKL-kongressen gav en viss öppning för. Gardner Sundström tyckte för övrigt i den debatten att det var "populistiskt" av mig att vilja ta bort politikernas generösa pensioner.














1


Vänsterns val

Vänsterpartiet har valt en partisekreterare och två vice ordföranden. Jag hade förmånen att vara med på partistyrelsemötet igår och höra diskussionen. Det fanns bara två kandidater till de två vice ordförande-posterna så där blev det inga diskussioner, däremot röstades det om huruvida det skulle vara en eller två. Om partistyrelsen valt en vice hade det funnits flera kandidater till den posten eftersom Rossana Dinamarca endast kandiderade om det var en vice ordförande.

Partistyrelsen hade tre utmärkta partisekreterarkandidater att ta ställning till. Karin Rågsjö som är en intensiv kommunpolitiker från Stockholm och som är bra på kampanjer, Mia Sydow-Mölleby som har en bred erfarenhet från olika nivåer i politiken och Aron Etzler som studerat vänsterframgångar i andra europeiska länder. Som mötesordförande sa, hur vi än väljer så väljer vi inte fel.

Inför partistyrelsemötet fördes en del debatt i media med plädering för de olika kandidaterna och en viktig del av mediadebatten har varit om ett feministiskt parti kan ha både en manlig partiordförande och en manlig partisekreterare och om två kvinnliga vice ordförande väger upp detta.

Hade jag suttit i partistyrelsen hade jag lagt min röst på Mia Sydow-Mölleby. Jag tror att en partisekreterare som har organisatorisk kompetens skulle vara bra för hur vi organiserar partiet ute i landet och jag har uppfattat att Sydow-Mölleby har den kompetensen, därmed inte sagt att inte de andra två också har den. Med henne som partisekreterare tror jag att Rågsjös förmåga att driva framgångsrika kampanjer och Etzlers kunskaper om vad som ger framgång ändå tagits tillvara. Partistyrelsen gjorde en annan bedömning men tar tillvara Sydow-Möllebys kompetens i verkställande utskottet.

Det är en ynnest att först få ha fyra bra kandidater till partiledarposten och sedan tre lika bra kandidater till partisekreterarposten.  Det är ett superbra verkställande utskott som partistyrelsen har tagit fram. Jag tycker ändå att det är synd att motionen om att kongressen ska välja partisekreterare inte gick igenom. Jag argumenterade för detta i oktober och jag har inte ändrat åsikt.

På väg åt rätt håll i opinionen med 9,3%

Inför varje ny opinionsundersökning känner jag mig numera som ett barn på julafton. Dagens opinionssiffror var som att öppna ett paket som lovar att nästa paket kan vara det som jag verkligen önskar, en valframgång på valnatten. Under några år har annars opinionsundersökningar mer varit som en vuxen jul, man vet vad man har och man vet ungefär vad man får, det kan vara lite skillnader upp och ner, strumpor när jag ville handskar eller ett par handskar som inte var riktigt dem jag ville ha men ändå lite finare än vad jag hade förväntat mig av givaren, typ.

Den senaste opinionsundersökningen är Demoskop som visar att Vänsterpartiet ökat med 3,4 procentenheter till 9,3% sedan förra mätningen. Expressen, som beställt undersökningen, tror att det är en Sjöstedteffekt. Självklart är det en Sjöstedteffekt som handlar om de signaler som väljarna uppfattar. Under en tid har Vänsterpartiet setts som ett lite trött och gammalmodigt parti, valet av Sjöstedt visar att vi nu är piggare än någonsin. Kongressens beslut att vi ska bli tydligare i miljöfrågor spelar säkert också in. I valrörelsen var vi många som ansåg att partiet låg för lågt i miljöfrågorna. Det kändes som om de rödgröna partierna kommit överens om vilket parti som skulle ha vilka frågor och miljöfrågorna hamnade inte på vårt bord. Det bekräftades aldrig att det var så men vi medlemmar kunde inte hitta någon annan förklaring till den låga profilen.

Demoskops egen analys gillar jag. Demoskop konstaterar att Vänsterpartiet har "synts betydligt i media och lyckats profilera sig som ett tydligt vänsteralternativ i frågor som rör välfärden, EU och ekonomin". Miljöpartiet tappar kraftigt i Demoskops mätning, det tror Demoskop dels beror på att tidigare S- och V-väljare nu går tillbaka, dels på att den politiska diskussionen "de senaste månaden i stor utsträckning handlat om EU, ekonomin och välfärden, frågor där MP till skillnad från till exempel V har svårt att profilera och positionera sig i förhållande till Alliansen och oppositionspartierna". Tidningen Flamman sammanfattar det rätt bra i en tweet från dagens debatt om riskkapitalister i äldreomsorgen:  "Per Bolund (MP) kämpar för att verka tydlig i fråga där MP inte kan vara otydligare. Försöker i alla fall."

I den här mätningen går både S och V framåt, S efter Juholts avgång, och tillsammans knappar de rödgröna in på alliansen och nu skiljer det bara 1,1 procenheter. Det är de här paketen jag vill fortsätta öppna; våra gamla väljare kommer tillbaka och nya kommer till, S tar tillbaka de väljare de tappat till högern och MP är med och slåss om nya väljare som tröttnat på högern.

Det bidragsberoende folket

Det är tur att alla de borgerliga partierna sågar kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupps befängda förslag om att en person (kvinnan antaligen) ska få lön för att ta hand om sina barn. Kristdemokraternas idé om att förbättra föräldraförsäkringen är däremot inte så dumt även om jag bl.a. ogillar tanken på att slopa pappamånaderna. Utvecklingen borde gå åt andra hållet.
 
Kristdemokraterna beräknar att förslagen kostar 6-8 miljarder kronor, det bygger förstås på ett antagande om hur många som väljer att avstå från arbete för att istället få Kristdemokraternas föreslagna bidrag. Kristdemokraterna verkar inte fundera på att om färre jobbar så kommer det in mindre pengar i statskassan, eller är det inräknat i kostnaden?

Det absurdaste med Kristdemokraternas uspel är att de först konstaterar att "En arbetslinje som är döv och blind för familjernas och barnens behov är lika ohållbar som en politik som leder människor in i bidragsberoende" sedan lägger de fram ett förslag som sätter bidrag före arbete. Fredrik Reinfeldt kallade en gång svenskarna för det sovande folket, nu är det kristdemokraterna som vill göra oss till det bidragsberoende folket.

De konstaterar att "mer tid hemma är ett starkt önskemål. Enligt en undersökning som Novus genomfört önskar 27 procent av männen och 29 procent av kvinnorna i yrkesverksam ålder vara hemma. I åldern 30–44 år vill drygt var tredje vara hemmafru eller hemmaman." Går jag till mig själv så kunde jag mycket väl ha svarat så när det var som allra mest stressigt med arbete, lämning/hämtning på förskolan och tid för hem, vänner och familjeliv men hade jag fått erbjudande om att stanna hemma med bidrag hade jag tackat nej ändå. Dels för att jag som person behövde göra fler saker än att bara vara med mina barn, det hade mina barn definitivt inte mått bra av, dels för att jag inte hade velat hamna i en kvinnofälla där jag vid 35 års ålder skulle ge mig ut på en arbetsmarknad utan arbetslivserfarenhet och utan kontakter.

Jag valde att arbeta deltid under en period och under en period jobbade min man hemifrån. Alla har inte den möjligheten, ekonomi eller arbetssituation kan omöjliggöra sådana lösningar. Just därför driver Vänsterpartiet sex timmars arbetsdag. Då får alla mer tid hemma.



Vi måste sluta bolla kvinnor som flytt för sitt liv

Idag träffade jag Q, en ung kvinna som flytt från sin familj och från ett äktenskap med ständig misshandel. Q:s historia är inte unik, det finns många tjejer och unga kvinnor som är i hennes situation. De kan tyst ha accepterat att gifta sig med någon som deras föräldrar har bestämt, de kan ha sökt hjälp eller de kan som Q sökt hjälp, inte fått hjälp, tvingats gifta sig, nekats att få flytta hem till sina föräldrar igen och sedan rymt ifrån sin misshandlande make. Q kunde visa oss ärren och de andra fysiska konsekvenser som den hårda misshandeln fått.

 Q saknar nätverk och hennes familj, faktiskt hennes hela släkt, tycker att hon ska fortsätta "försöka få äktenskapet att fungera". Q har ingenstans att ta vägen. En enda vän hjälpte henne att få ett boende i en annan kommun än maken och släkten.

Där har hon nu bott en tid utan vänner, utan nätverk, utan egna ägodelar och utan egen inkomst. Situationen börjar bli akut, hon kan inte leva på sin enda vän så länge till. Hennes övriga kontakter består av Föreningen Tris och olika socialsekreterare. Idag träffade jag inte bara Q, jag träffade också socialsekreterarna som ska försöka reda ut hennes situation.

Mötet kändes hoppfullt men det finns flera problem. Q kan inte flytta tillbaka till den kommun som hon är skriven i och som socialsekreterarna jobbar för. Henns kommun har tidigare misslyckas med att skaffa fram ett skyddad boende som är anpassat för henne och hennes situation. Nu har hon på egen hand vistats i en annan kommun så länge att det är vistelsekommunen som borde ta ansvar. Socialsekreterarna vi träffade idag konstaterade 1. att ramavtalen gör att de inte kan tillmötesgå hennes önskan om skyddat boende, kommunen har inget avtal med det boendet, avsteg kan endast göras av nämnden 2. hennes ärende ska överföras till den kommun där hon vistas som borde ta ansvar för att ta fram ett boende och hjälpa henne med hennes försörjning.

Kanske kan hon få hjälp men risken är stor att hon hamnar mellan stolarna där varken hennes ursprungliga boendekommun eller hennes vistelsekommun tar ansvar. På vårt möte idag, där representanter för föreningen Tris var med som stöd, kändes det som om de socialsekreterare som var där denna gång förstod Q:s situation och inte kommer att släppa taget förrän hon har fått hjälp. Ändå så känner jag en oro för att hon kommer att bollas mellan kommunerna där ingen vill ta ansvar. Och vad händer då med Q om hon kastas ut på gatan utan försörjning?

Vi måste bli bättre på att samarbeta över kommungränserna med att hjälpa kvinnor som utsätts för våld. Det går inte att bolla betalningsansvaret fram och tillbaka när det viktigaste är att kvinnan får hjälp, även om den hjälpen finns i en annan kommun.

Jag har ändrat en del saker i Q:s situation och utelämnat annat för att det inte ska gå att identifiera Q. Den som tror sig veta vem Q är har antagligen fel, det är inte den kvinnan jag har träffat, det visar bara hur många det är som är i Q:s situation.

Jag har fått Q:s tillstånd att blogga om vår träff under förutsättning att jag utelämnar det som kan göra att det går att identifiera henne.

Reaktioner på klass

Överklassafarin har fått stort genomslag. Vår klassresa från Danderyd genom olika Stockholmskommuner och stopp i Rinkeby (och med tunnebana in till stan) för ca tio år sedan väckte inte samma reaktioner. Det är kanske som en forskare säger till DN, att klass är på väg tillbaka.

Det är intressant att forskare konstaterar att klass är tillbaka som begrepp. Ett skäl är säkert de ökade klassklyftorna under regeringen Reinfeldt. Det gör klassperspektivet mer uppenbart även om det fortfarande finns många som hävdar att det minsann inte finns några klassklyftor här i Sverige.

Trots att det inte varit populärt och inne har mitt parti fortsatt prata om klass. Klassperspektivet behövs i dagens Sverige (och behövdes även i det gamla sossesverige). Jag skulle kunna vara aktiv i Fi istället för i V eftersom jämställdhetsfrågorna är så viktiga för mig men ett parti utan klassperspektiv är inget parti för mig. Jag skulle kunna vara aktiv i Miljöpartiet eftersom jag ser miljön som vår tids ödesfråga men jag kan inte vara med i ett parti utan klassperspektiv. Jag kan bara vara medlem och aktiv i ett parti som har en jämställdhetspolitik som är minst lika vass som FI:s och en miljöpolitik som är minst lika skarp som MP:s och som också ser och angriper klasskillnaderna, Vänsterpartiet.

Upsala Nya Tidning hade en reportageserie om just klass 2007, klass i alla aspekter som att tävlingar kan delas in i olika klasser. Vi kommunalråd fick frågor om vår klasstillhörighet och den bäst betalde, moderaten Gunnar Hedberg, kallade sig arbetarklass eftersom han arbetar (vilket han för övrigt inte gör från och med i morgon, då går han över på kommunalrådspension).

Det är bra om klassbegreppet och klassdiskussioner kommer tillbaka på bred front. Förening Allt åt alla som arrangerade överklassafarin talar om att odla sitt klasshat. Klasshat i betydelsen att hata klassamhället och vilja göra något åt det är väl relativt oproblematiskt men börjar man prata om hat mot människor eller grupper av människor är man farligt ute. De äggkastande överklassungdomarna i Saltsjöbaden visade ett tydligt klasshat där de inte hatar klassystemet utan hatar de företrädare för arbetarklassen, som vågade sig på att besöka deras fina område.

Svensson
problematiserar begreppet klasshat på ett bra sätt.

Janne Josefssons reportage om Femmans spårvagn från 1987 är en bra resa i klass och överklassens syn på sig själv och andra. Jag bloggade om den 2006.

En av Kristdemokraternas högsta tjänstemän vill anordna underklassresor enligt sin Facebookstatus till en plats med en "hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, mängder med klotter och allmänt slitet". En väldigt dålig ironi, sparka uppåt är en sak, sparka nedåt är oförlåtligt. Här uppfinner han dessutom en underklass, som till skillnad från överklass inte är ett vedertaget klassbegrepp. Man förstår dock KD:s politik bättre när man inser deras människosyn, verklighetens folk får en helt ny innebörd. I DN förklarar han sig med att det var ironi, jag tycker nog att det visar på förakt för de människor som förlorat mest på den borgerliga politiken.

Även Alliansfritt Sverige har hittat en anmärkningsvärd Facebookstatus ,en folkpartist som anser att man själv väljer sin klasstillhörighet. Lika naiv som överklasstjejen i Janne Josefssons reportage men vuxen och med ett viktigt nämnduppdrag för Folkpartiet. Så göder man klasshatet!

Bryter inte rytmen

Jag var så glad över att jag kommit igång med att blogga minst ett inlägg om dagen igen. För att inte bryta rytmen så bloggar jag nu om att jag inte hinner blogga om något. Sitter med en extremt långsam liten HP Mini och väntar på att min ordinarie dator ska felsökas samtidigt som jag förbereder mig inför kvällens kommunfullmäktige.


Från verkstad till politik - partiledarnas bakgrund

Det görs mycket väsen av att Löfven är metallarbetare, det glöms  att Jonas Sjöstedt har en liknande bakgrund. Jag roade mig med att jämföra dem med hjälp av info på nätet:

Jonas Sjöstedt växer upp i ett akademikerhem men slutar skolan och jobbar, han flyttar tidigt hemifrån och avslutar gymnasium. Efter gymnasiet har han ett flertal olika jobb men börjar slutligen som montör på Volvo. Han gick direkt från verkstadsgolvet till rollen som svensk ledamot av EU-parlamentet 1995. Källa intervju i DN.
Stefan Löfven växer upp i ett arbetarhem, slutför skolan, går en svetskurs och börjar läsa på högskolan. Efter ett och halvt år hoppar han av högskolan och börjar istället som svetsare. 1995 börjar han sin heltidskarriär inom facket som ombudsman.
Både Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven jobbade alltså fram till 1995 inom svensk industri. Båda lämnade verkstadsgolvet 1995 för att jobba politiskt respektive fackligt. Källa Wikipedia.
Jag kolla för säkerhets skull vad de andra partiledarna gjorde 1995, så långt det går att utläsa på Wikipedia:
Åsa Romson jobbade på Forum syd
Gustav Fridolin gick i grundskolan
Göran Hägglund satt i riksdagen
Annie Lööf gick i grundskolan
Fredrik Reinfeldt satt i riksdagen
Jan Björklund var borgarråd
Reinfeldt och Lööf verkar, om man ska tro Wikipedia, inte ha hunnit med att arbeta särskilt mycket mellan slutförda studier och riksdagen. Det är vår statsminister och vår näringsminister det. Utbildningsministern har ägnat sitt yrkesliv åt att utbilda värnpliktiga och socialministern har, förutom att jobba åt sitt parti, varit försäkringskonsult och placeringsrådgivare.

 


Klassresan i Stockholm

Överklassafarin har ju varit en nyhet ett tag nu, framför allt hur upprörda de på Solsidan är över tilltaget. Peter Kadhammar på Aftonbladet har följt med på resan.

Liknande resor var jag själv med att ordna för ett tag sedan. I slutet av 90-talet och början på 00-talet arbetade jag på Vänsterpartiets kansli i Stockholm. För att visa partiets riksdagsledamöterna hur verkligheten såg ut i Stockholm ordnade vi klassresor, om jag inte minns fel så var det den alltid lika påhittiga Karin Rågsjö, nu kandidat till partisekreterarjobbet, som kom med idén.

Vi chartrade en buss och åkte runt i Stockholmskommunerna med några stopp och nedslag här och var. Vi började i Danderyd och slutade, tror jag, i Rinkeby.  Kontrasterna mellan de olika bostadsområden som vi besökte var slående.

Vår dåvarande partiledare Gudrun Schyman kunde inte vara med så vid ett senare tillfälle ordnade vi en särskild klassresa för henne, som då hade en journalist från DN i släptåget för en artikel i söndagsbilagan. Praktiskt att vi också kunde ge en journalist en klassresa. Synd att inte Gudrun tog med sig mer av klassperspektivet till sitt nya parti. Fast det är klart då hade det ju blivit ett nytt vänsterparti och ännu mer onödigt än vad det är idag.

Kaj Raving kommenterar också kort.

Nazistattack i Ludvika

Igår anordnades ett antirasistisk möte i Ludvika. Mötet attackerades av Svenska motståndsrörelsen som bl.a. slog en flaska i huvudet på en av arrangörerna.

Jag blir lite bestört när jag inser att brottsoffret inte fått något stöd från polisen. Kanske är de upptagna med att jag förövarna men nog borde de ha tid att höra av sig och stödja den som utsatts för en sådan attack? Något som också är förvånande är att pressen enbart talar om att en antirasist attackerats när denne antirasist också är en högt uppsatt politiker, ordförande i en skolnämnd. Det är alltså en politiker som attackerats och misshandlad. Uppdatering: har nu hittat en artikel i Expressen, som faktiskt har rubriken Politiker slogs blodig av nazister.
Jag anser inte att polis och media ska se annorlunda på om det är en politiker eller en icke politiker som misshandlats men normalt brukar ju media rapportera när politiker hotas. Jag ser endast reportage i DN, Dalarnas tidning och Expo. Till Expo säger den drabbade att han är kritisk till att polisen inte hade bättre bevakning eftersom han menar att det är uppenbart att det fanns en hotbild. Daniel, den misshandlade, har dessutom tidigare hotats.
Det här har fått bl.a. bloggen Arbetarperspektiv att spekulera i att Dalapolisen är partisk. Jag kan ju inte uttala mig om Dalapolisen i stort men en nära släkting till mig har under hela sitt yrkesliv varit polis i just Ludvika och skulle aldrig agera partiskt till förmån för nationalsocialister, eller några andra.
Även Helena Duroj kommentar.
Ung Vänster har skickat ett pressmeddelande om händelsen.

144 000 kr i lön och säger sig företräda arbetare

Socialdemokraterna betalar sin partiordförande 144 000 kr och så säger de sig företräda arbetarklassen. Inte nog med att nuvarande partiledare har rätt till den månadslönen, f.d. har också rätt till samma lön. Nu betalar socialdemokraterna hela Löfvens lön och skillnaden mellan 144 000 kr och Sahlins riksdagspension och Juholts riksdagsarvode.
I Vänsterpartiet får partiordföranden istället betala till partiet. Lars Ohly betalade 5 000 i månaden. Jonas Sjöstedt kommer att få betala ännu mer eftersom partiet beslutat att allt över 27 500 kr netto ska betalas till partiet. Det innebär att Jonas Sjöstedt kommer att ha ett månadsarvode på ca 40 000 kr före skatt. Även det högt om man jämför med de flesta svenskar.
Man kan ju fundera på vem som bäst representerar arbetarklassen. Den före detta metallarbetaren Jonas Sjöstedt, med 40 000 kr i månadslön, eller den före detta metallarbetaren Stefan Löfven, med 144 000 kr månadslön. För mig är svaret enkelt: Jonas Sjöstedt.
Jag undrar hur Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti tänker där, kanske dags att byta namn?

Vänsterpartiets politik övertygar

I den senaste opionionsundersökningen ökar Vänsterpartiet till 9,6% och utmanar Miljöpartiet om att vara Sveriges tredje största parti. Tillsammans minskar vi gapet till alliansen till ca 5 procentenheter, enligt en undersökning i DN.

Det är helt klart att vår kongress som på ett tydligt sätt visade vår politik satt sina spår i opinionen. Vi har ökat i alla mätningar sedan kongressen och det är bara en mätning där vi inte fått betydligt fler sympatisörer än vad S tappar.

Jag har inte stora förhoppningar på Löfven men man kan alltid hoppas att han får många av de arbetarmän som idag väljer Moderaterna eller Sverigedemokraterna att återigen snegla åt den vänstra sidan. Vänsterpartiet kommer naturligtvis också att vara med i den matchen. Många kvinnor däremot tror jag kommer att börja fundera på MP och V istället, glöm inte att Löfven sa nej till kvinnopotter i valrörelsen, och där måste vi se till att vara det självklara valet.

Val- och opinionsstatistik visar ju att män är mer höger och kvinnor mer vänster så om vi kan få både män och kvinnor att gå ännu lite mer till vänster så vinner både S och V.

Mer info: Affärsvärlden

Uppdatering efter att DN lagt ut sin analys på nätet:

DN har rubriken  S tappar väljare till vänstern på sin analys, trots att S bara tappat marginellt i undersökningen. VD:n för Ipsos, som gjort undersökningen säger att "Vi ser ett tydligt flöde av sympatisörer från Socialdemokraterna till Väns­terpartiet". Så det kanske är så men DN:s slutsats är käpprätt åt skogen: "Den nya S-ledaren Stefan Löfvens första utmaning blir att locka tillbaka väljare från Vänsterpartiet".

Om S tappat sympatisörer till V i mätningen så måste partiet ha fått nya sympatisörer från andra partier. Det är det som måste vara Löfvens första utmaning, att ta tillbaka väljare från M och SD. S vinner inga val på att få väljare från V.

Förintelsens minnesdag

Idag är det förintelsens minnesdag och än en gång slås jag av frånvaron av uppmärksamhet i Uppsala. Förra året hade jag lite planer på att ändra det. Allt för mycket kom emellan, förhoppningsvis blir det bättre nästa år.

Några personer med funktionsnedsättning påminner om att de som utsattes för nazisterna eutanasiprogram alltid glöms bort: http://www.funkpol.se/2012/01/27/inte-bara-judar-forintades-aven-funktionshindrade/

Eftersom min farfar dog i ett koncentrationsläger vill jag också känna mig hemma på minnesstunder men precis som personer med funktionshinder känner jag mig inte riktigt välkommen om inte också sådana som min farfar finns med på ett hörn, personer som skickades till koncentrationsläger för att de hade modet att motarbeta nazisterna och hjälpa judar.



Det blir bättre
Vem ska hjälpa mormor? Politik bloggar Bloggtoppen.se Add to Technorati Favorites Creeper