Aj!
Sitter hemma och har ont i magen. Tittar på klockan och undrar om jag kommer att klara av att ta mig ner på stan och till Apoteket. Jag måste ha Losec! Just nu har jag för ont för att ta mig till Apoteket men måste ändå.
Egentligen skulle jag åkt till sommarstugan idag men väderprognoserna gjorde att jag ställde in midsommarfirande i stuga, det faktum att vi har extra kommunstyrelse- och fullmäktige på tisdag spelade också in. Idag när magen gör ont är jag glad över att jag ändrat mina planer. Magen och det faktum att jag skjutit upp en del inför sommaren-saker på jobbet gör att jag inte kan åka till stugan, trots att det nu spås uppehållsväder.
Om magen håller så blir det istället någon form av midsommarfirande i Uppsala, kanske på Disagården eller Hammarskog.
Fläckvis röd
Det är svårt med sommarsolen. Jag var ute hela dagen igår och lyckades bränna mig knävecken och på armbågarna. Smörjde in det ena knävecket med solskyddsfaktor 30 men missade en del, glömde det andra knävecket och armbågarna så nu är jag rejält röd där. Jag verkligen hatar vitiligon så här i början på sommaren när huden inte skyddar ett dugg mot solen.
Hatkärlek till solen
I lördags var jag ute hela dagen, brände händerna alldeles röda och fick lite färg i ansiktet. Händerna är nu snarare skära än röda och ansiktet, tja det har en lite lätt brun ton. Inte värre än att det går att sminka över. Jag vet ju att det inte är sista gången som jag vänder ansiktet mot solen utan solskyddsmedel så istället ska jag nog köpa en burk Dermacolor från Kryolan, den finns bl.a. hos Creative Makeup i Uppsala.
Så här på våren undrar jag varför jag aldrig använde tuben med Protopic. Jag undrar också varför jag aldrig lär mig att hantera solen.
När jag nu inte skriver om politik kan man istället kolla in bloggarna på Agenda 2010+ eller vänsterbloggar
Uppdaterade bloggar från vänsterpartiets medlemmar finns här.
Andra bloggar om fläckar, vit hud, sol och vitiligo,
Jag och Facebook
Jag vet var K är när hon är utomlands i jobbet, jag vet lite grand om vad hon gör på jobbet också. C:s olika vedermödor och var hon befinner sig i livet får jag också koll på genom dagliga uppdateringar av aktuell status. Så länge man har Facebook-vänner som uppdaterar sin status har man koll på vad de gör och hur de mår. Just nu undrar jag t.ex. vad U ska göra ikväll eftersom hon ser framemot kvällen, varför L fick halva apoteket med sig hem efter ett läkarbesök och visst är det kul att bilbesiktningen gick bra för A.
Tack vare Facebook fick jag se bilderna från festen i lördags nästa direkt, inte skulle jag sitta hemma hos födelsedagsbarnet och bläddra i album. Tack vare Facebook kan jag, om jag vill, se på bebisar, semesterbilder, bildmaterial till föreläsningar i arkitekturhistoria m.m. Hur kan någon tacka nej till det?
Andra bloggar om Facebook
Så var det dags igen
En liten centimeter är ingenting mot flera stora men varför tro att det stannar här? Det har aldrig varit så lite förut. För något år sedan, för att inte tala om tonåren, hade jag varit glad över en liten enda centimeter. Det är jag inte idag. Jag är inte heller ledsen för jag visste nog att den senaste tiden var för bra för att vara sann.
uppdatering: några timmar senare upptäcker fingrarna två små till.
Andra bloggar om alopeci, alopecia areata, håravfall,
Ansiktsblind
Jag visar min vita sida på en helsida
Livet är inte bara politik så i senaste numret av Uppsalatidningen finns en helsidesartikel om mig utan att den har ett dugg med politik att göra: Hon lider av sjukdomen som de flesta vill dölja. Artikeln finns på sidan 27 i tidningen.
Andra bloggar om vitiligo,
Sju vägar till skärselden
1. Jag äter inte mjölkprodukter - egentligen. Men jag kan inte låta bli att smaka på choklad när sådan bjuds och det händer att jag tar en liten bit ost. Jag skäms varje gång. Både för att jag vet att jag inte mår bra av det och för att någon annan kanske just har gjort sig lite extra besvär för att se till att jag får ngt mjölkfritt.
2. Jag klarar inte av att hålla ordning, varken nyårslöften eller goda föresatser hjälper. Prylar, pappren, skräpet blir liggande där det råkar hamna ända tills jag inte står ut längre, eller får besök av släkt eller vänner med egen städmani. Är jag lat eller är jag slarvig? Klart är i alla fall att jag till skillnad från många andra kvinnor aldrig haft svårt att få ihop jobb, hem och familj. Städar man inte har man mer tid att vila och umgås. Ibland både skäms jag och mår dåligt av att jag är så dålig på att städa och hålla ordning men jag är samtidigt stolt över att jag inte lider av "duktig flicka"-syndromen. Jag städar inte - jag lever.
3. Jag älskar att sjunga. Så fort jag får lite tid över så sjunger jag. I duschen, i bilen eller till sing-a-long. Det spelar ingen roll vilken musik det är bara texten är trallvänlig. We are family, This is my life, I will survive eller någon av Siwans gamla slagdängor hör till favoriterna. Gärna följt av lite gammal hederlig progg.
4. Jag är expert på att skjuta upp saker. Ett skäl är att jag är väldigt snabb och effektiv när jag väl kommer igång så jag vet ju att jag hinner. Åtminstone tror jag att jag hinner. Faktum är att jag alltid hinner städa innan gästerna kommer men många i min omgivning tycker kanske att jag sköt upp städningen alldeles för länge. När det gäller jobbet kan jag också skjuta upp saker men sällan i flera veckor. Istället kanske jag gör något mindre viktigt (eller för den delen svarar på konstiga utmaningar) och får sitta kvar längre på kvällen för att bli klar med det viktiga. Då är det ju tur att man inte är en duktig flicka som måste hem och laga mat, städa och tvätta åt resten av familjen.
5. Jag har väldigt dåligt tålamod. Jag kan bli irriterad om någon går långsamt eller pratar för länge och för ovidkommande. Jag hatar att vänta. En fördel är att jag vet att jag också kan gå långsamt stå ivägen, prata länge och ovidkommande samt låter andra vänta. Det gör att jag döljer min irritation eller otålighet, för vem är jag att döma? När min otålighet gör att jag griper in, skyndar på någon eller tar över så får jag dåligt samvete. Jag vet dessutom att jag kan irritera andra när jag p.g.a. min otålighet griper in för att de tror att jag vill visa mig på styva linan. Ibland döljer jag mitt dåliga tålamod så bra att andra med dåligt tålamod reagerar på att jag är så tålmodig.
6. Jag är bra på att ljuga. Det innebär att jag ibland blir tagen på allvar när jag egentligen skämtar. Jag borde kanske ha blivit skådespelare för jag är rätt bra på att spela roller. Även om jag är bra på att ljuga så ljuger jag normalt inte. En och annan liten vit lögn kan naturligtvis passera men jag tror att sanningen vinner i längden, åtminstone i politiken. Min talang för att ljuga övertygande använder jag istället för att spela mina närstående små spratt. T.ex. fick jag min man att tro att jag inte klarade min uppkörning när jag tog körkort i höstas. De flesta brukar avslöja den typen av skämtlögner genom att inte kunna dölja ett leende eller har skratt i rösten, jag kan både låta gravallvarlig och se allvarlig ut. I alla fall tillräckligt länge för att den jag lurar ska hinna gå på det.
7. En absolut sanning om mig själv är att jag har fruktansvärt svårt att komma på sanningar. Inte så att jag ljuger, för som sagt det gör jag sällan, men vad finns det för sanningar om mig som intresserar andra? Vad finns det för sanningar om mig som inte redan är känt för alla? Ingen som har varit hemma hos mig på oplanerat besök lever i villfarelsen att jag kan städa, ingen som tittat in på mitt arbetsrum tror att jag kan hålla ordning. Många har också sett mig ta en liten mjölkchokladbit, hört mig sjunga eller blivit förargade när jag lagt mig i. (om det nu inte är så att jag trots allt ljuger om min sanningar)
Sju personer ska utmanas. Jag försöker med Fredrich, Bloggaden, Lisa, Niclas Malmberg, Josh Lyman, Seppo Laine och Jens Holm.
Cykeleländet
Stenhagen och Gottsunda är två stadsdelar i Uppsala. De har mycket gemensamt, bl.a. ligger de i stadens utkanter och har gång- och cykelvägar som slingrar sig fram genom små skogspartier. Just detta med gång- och cykelvägarna stör jag mig på varje gång jag ska till Stenhagen eller Gottsunda. Det är dåligt skyltat och man har ingen aning vilken av vägarna man ska ta för att komma till centrum, skolan eller vad det nu är man söker. Tallar finns det gott om men vägvisare är det ont om. En annan sak som områdena har gemensamt är att de ibland kallas för segregerade och det är ju inte så konstigt för man vet ju inte hur man ska hitta dit.
Norby och Kåbo som kanske är Uppsalas allra mest segregerade områden är det sällan någon som kallar för segregerade. Kan det bero på att det är lättare att hitta dit med cykel?
Jag har tidigare agerat för bättre vägvisare till Stenhagen utan framgång. Varför är det så dåligt skyltat och varför görs det inget åt det?
När man är ute och cyklar finns det andra saker man funderar på. Norbyvägen t.ex. har enkelriktade cykelbanor men jag mötte lika många min sida av vägen som jag såg cykla på rätt sida av gatan. Hur svårt är det att ta sig över en väg? Tänk om bilister gjorde likadant och helt enkelt körde på den sida som är närmast där man startar!
Det finns de som kallar Uppsalas alla cyklar för cykeleländet. Det har jag en viss förståelse för, jag retar mig på mina medcyklister ibland. Cykelelände tycker jag ändå är att ta i. Jag skulle gärna se lite bättre skyltning till våra ytterområden så att det går att cykla över hela staden. Ska jag vara ärlig har det hänt någon gång att jag tagit bilen eftersom det då är ordentligt skyltat. Det tar på krafterna att cykla långa omvägar för att man tar den cykelväg som just vid korsningen verkar vara den mest logiska. Det är förstås ett cykelelände när man inte tillräckligt underlättar cyklandet.
Åter till eländet och vad jag retar mig på i Uppsalas cykeltrafik. Cyklister som cyklar mot enkelriktat retar jag mig på. Jag reagerar ännu kraftigare när den som cyklar mot enkelriktat har med sig ett barn, vilket jag sett. Jag har sett människor med barn i barnsadel cykla mot rött. Jag cyklar inte mot rött men jag retar mig normalt inte på cyklister som gör det. Har man barn med sig visar man dock dåligt omdöme. Ännu sämre omdöme visar man när man tar sitt lilla barn i handen och kryper under järnvägsbommarna. Visst kan bommarna vara nere otroligt länge ibland. När det kommit två tåg och det sedan går flera minuter utan att det kommer ett till brukar de flesta tröttna. Det händer att det står runt 100 människor vid en järnvägskorsning och väntar och när en till slut tröttnat och krupit under, gör över hälften detsamma. En del av dem med barn.
Slutligen retar jag mig på cyklister som, speciellt runt centralen, parkerar sin cykel utanför cykelstället och blockerar cykelvägen så att vi andra cyklister inte kommer fram!
Jag kunde inte låta bli att vara moraltant, en opolitisk moraltant. Fast å andra sidan kallar jag det inte för cykeleländet som många av mina, framför allt borgerliga, kollegor. Jag tror att det är ngn sorts masspsykos som drabbat Uppsalacyklisterna. Det skulle inte förvåna mig om jag egentligen har drabbats av samma psykos och är likadan som alla andra, jag ser bara inte mina egna trafikbrott.
För övrigt tror jag att bättre skyltning skulle kunna vara ett sätt att förbättra beteendet hos oss cyklister, för då skulle vi känna att vi är trafikanter på samma villkor som andra trafikanter. (Här måste jag för övrigt tala om att jag av och till retar mig på Uppsalabilisterna som vägrar lämna cyklister företräde även när cyklisterna kommer från höger eller på en huvudled. Jag uppskattar däremot alla bilister som stannar och släpper fram korsande cykeltrafik, trots att de inte behöver).
Tidigare inlägg: Saker som irriterar mig
Snuva, Flamman och Carina Burman
Nu önskar jag att jag prenumererar på Flamman. Ett juldubbelnummer hade inte varit helt fel. Min prenumeration har gått ut och jag har varit för slö för att ta en ny. Direkt efter helgerna ska jag ta tag i det. Extra viktigt nu när jag genom mitt uppdrag som suppleant i presstödsnämnden vet hur reglerna för presstöd är.
Istället för Flamman läser jag en bok av Carina Burman som jag inte läst förut. Jag köpte den som julklapp till min mamma och min svärmor för några år sedan men köpte aldrig någon till mig själv.
Julsnuva
Idag ska jag till Stockholm och träffa mina gamla arbetskamrater. Det blir mitt första och enda julbord den här julen. Om nu inte det man fixar till hemma räknas. Äter esberitox och hoppas att ett under ska ska på tågresan och förkylningen försvinner.
Inte bara vit jul utan vit hela tiden
Såg att Aftonbladet har en artikel om en amerikansk TV-journalist som har vitiligo. Eftersom han är svart så syns de vita fläckarna tydligt. TV-tittarna har kunnat följa hur vitiligon har utvecklats genom åren. Enligt Aftonbladet håller han på att bli helt vit. Undrar var Aftonbladet har fått det. Jag har bara hört talas om en enda som hävdar att han blivit helt vit av vitiligo och det är Michael Jackson. Alla andra helvita har genomgått behandling för att förstöra det sista pigmentet. En behandling som man, så vitt jag vet, inte kan få i Sverige. Här får vi nöja oss med olika salvor för att kanske få lite pigment tillbaka.
Vintern är rätt bra för oss vithyade med vitiligo. Den syns inte och snart ska jag göra en liten åtgärd som förhoppningsvis döljer det som jag tycker allra sämst om. Annars funderar jag på att använda den där salvan för att försöka få tillbaka lite pigment eller om jag ska göra som den amerikanske TV-journalisten, satsa på att bli helt vit. Inte bara på jul utan året om.
Andra bloggar om fläckar, vit hud, Michael Jackson och vitiligo,
Deppig inledning av Lucia
Sista gången jag träffade pappa, innan trafikolyckan, var den 13 december 2002, på hans 66-årsdag. Jag var nere i Borås för min styvfarmors begravning och passade på att uppvakta pappa samtidigt. Imorgon är det mormors begravning. Konstaterar att Lucia och dagarna runtomkring innebär för många minnen och att de inte gör mig glad.
Nu får jag hoppas att möten under dagen får mig att tänka på annat.
I morgon lär det inte bli något bloggande eftersom jag ska på begravning i Kopparberg.
Ledig helg
Jag har också varit utbränd
För några år sedan brände jag ut mig. En jobbig period när jag t.o.m. sov på jobbet för att kvällarna blev så sena och mornarna så tidiga att jag inte hann hem. Jag drabbades av sömnsvårigheter, jag skakade i hela kroppen när telefonen ringde - det kunde ju vara till mig, jag fick yrselattacker och hjärtklappning, jag kunde när som helst börja gråta för i stort sett ingenting och det allra värsta av allt, jag kunde inte längre ha mer än en sak i huvudet och jag förstod inte alltid vad folk sa till mig eller vad de förväntade sig av mig. Min hjärna svek mig.
Jag blev aldrig sjukskriven eftersom jag aldrig gick till någon läkare. När den otroligt stressiga perioden var över delegerade jag och överlät ansvar på andra. Till skillnad från många andra som blivit utbrända kunde jag fortfarande gå till jobbet utan att bryta ihop bara av att vara där. Jag såg fortfarande fram emot att jobba, att vara med och se resultatet av mitt arbete den där jobbiga perioden. Jag drog ned på takten och gick inte riktigt för fullt under en lång period. Först medvetet för att inte gå in i väggen helt och sedan för att jag helt enkelt inte klarade mer.
Vi var tre personer från tre olika avdelningar som hade samma jobb. De andra två klarade den jobbiga perioden men inte den tid som följde efter. En blev sjukskriven ett par veckor p.g.a. stressrelaterat högt blodtryck vilket hjälpte, den andra blev sjukskriven flera månader och kom aldrig tillbaka utan fick helt nya arbetsuppgifter.
I dagens DN läser jag att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson varit för utbränd. Hon säger i intervjun att det som räddade henne var att hon inte skickades hem och blev sjukskriven. Det som gör mig glad är att hon också tillägger "men det var i mitt fall". För det är så det fungerar. Vi är olika och vi reagerar olika. För någon kanske en sjukskrivning är en katastrof och för någon annan kanske en sjukskrivning är nödvändig. Vi får innerligt hoppas att socialförsäkringsministern kommer ihåg att det var i hennes fall som tre dagars sömn och omorganisation på jobbet hjälpte och att hon inte tar sin egen erfarenhet som grund för hur saker och ting ska vara. Jag inbillar mig inte för fem öre att någon annans utbrändhet är likadan som min.
Risken är väl stor att sjuka människor kommer att förvägras sjukskrivningar för att regeringen ska kunna visa på minskade sjukskrivningar och få ned kostnaderna för sjukförsäkringssystemet. Tidigare inlägg om sjukskrivningar här.
Intressant?
Andra bloggar om utbrändhet, högern, sjukskrivningar, regeringen, stress, politik,
Inget inlägg
Jag uppdaterar min hemsida alldeles för sällan så när jag väl gör det kommer jag inte ihåg vad jag gjorde sist. Risken är stor att jag raderar gamla filer istället för att tillföra nya. Därför lägger jag nu i denna bild i bloggen och hoppas att jag kan länka hit när jag vill lägga upp en bildlänk.
Stick (mig inte), dumma bi
Nu förstår jag i alla fall dem som springer eller blir rädda så fort ett bi eller en geting surrar i närheten. Eftersom jag inte varit rädd har jag inte heller viftat och därför i stort sett sluppit stick tidigare. Nu sitter jag här med en rädsla för varenda insekt som surrar förbi.
Tidigare år har jag modigt tagit bort geting- och bibon som funnits under stugtaket eller i stugans närhet. I år får de nog sitta. Jag håller mig inomhus och låter getingarna ta över utomhusmiljön. Blir det för mycket surr vid det getingbo som alltid brukar etablera sig precis vid bakdörren får bakdörren vara stängd. Eftersom jag blev stucken på tån för att jag råkade sparka till ett bi på en klöverblomma kommer jag att utrusta mig med gummistövlar så fort jag går i gräset, hur nu det ska gå till när jag förmodligen inte får ner foten i stövlar eller skor så länge tån bultar, ömmar och är svullen.
Kanske är detta ett straff för min lathet. I morse konstaterade jag att gräset behöver klippas men tog inte fram gräsklipparen. Med ett klippt gräs hade det inte funnits några klöverblommar i gräset och därmed inga bin i tåhöjd.
Nu ska jag gå och dricka något, om det nu är vätskebrist och inte allergisk reaktion, och sedan ska jag lägga mig i sängen och läsa en gammal Agent X9 medan min man klipper gräset till fromma både för sina tår och för mina.
Snart körkort
I Örebro passade vi också på att köpa en gasvarnare, som tjuter om det läcker ut gas. För några veckor sedan inträffade ett dödsfall p.g.a. läckande gas och en gasvarnare är en billig livförsäkring. Kylskåp och spis körs på gas medan elen är 12 volts solenergi. Nackdelen med gasvarnaren är att den drar ganska mycket el så är det mulet och batteriet inte laddas kan vi inte ha gasvarnaren igång. Datorn drar en hel del den också och är ett skäl till att jag inte bloggar varje dag under sommaren. Ett annat skäl är att det inte finns lika mycket att blogga om när det är sommarlov i politiken, inga fullmäktige, inga arbetsutskott och inga kommunstyrelser.
Nästa vecka öppnar bilskolan igen och då kan vi bestämma tid för uppkörning. Tills dess får jag köra på bilskola i Uppsala. Jag har inte hittat någon skola som kör miljöbilar tyvärr så det gäller att köra mycket med vår bil, som drivs med etanol.
Bara Vara
Var en sväng till Örebro igår och fick äntligen dricka en latte. Sedan förra sommaren har Örebros Bara Vara börjat med soja. En sojalatte med macedemia nut-smaksättning fick göra sällskap med en blodapelsinsorbet från Örebro glass.
Latte och sorbet kan visserligen mätta för stunden men riktig mat måste man ju också ha. Vid tidigare sommarbesök i Örebro har vi försökt äta på Restaurang Saigon men det har alltid varit sommarstängt. I år var det öppet. Jag har aldrig ätit vietnamesisk mat förut så det var en ny upplevelse. Påminde en del om thailändsk mat men var sötare och annorlunda.
En riktigt lyckad Örebroutflykt, om man ser till smakupplevelserna.
Andra bloggar om Örebro, Bara Vara Sojalatte, Saigon,
Var kommer du ifrån, egentligen?
Det som ändå var detsamma var att han alltid var invandrare. Min pappa konstaterade att det var lustigt att han i sitt eget hemland Sverige alltid fick frågan var han kom ifrån men att han aldrig fick den frågan när han var utomlands.
Jag har också fått frågan var jag kommer ifrån. Eftersom jag bor i Uppsala brukar jag svara Borås och får då alltid frågan om var jag egentligen kommer. Svaret på den frågan blir att jag är född i Kopparberg, ett litet gruvsamhälle i Västmanland. Detta svar brukar skapa en viss förvirring hos den som frågar. När jag är på mitt snälla humör kan jag fråga om det är varifrån mitt namn kommer som den frågande vill veta, när jag är lite mindre snäll om det kanske är min pappas födelseort som efterfrågas. Hur många Svensson brukar få redogöra för sina föräldrars födelseort?
Svenskar med annorlunda namn och mörkare utseende får ofta frågan om varifrån de kommer och snällt svarar de med ett land som de själva eller deras föräldrar är födda i. På min förra arbetsplats ställde jag frågan till en ung man som anställts på en annan avdelning när han gick runt och presenterade sig. Han svarade snällt med ett land men det jag ville veta var varifrån han kom, dvs. var han jobbade eller pluggade innan. Skulle Svensson svara med sin födelseort?
Detta sätt att alltid fokusera på människors ursprung istället för människors förmåga och erfarenhet ligger invandrare i fatet. Brytning, namn och utseende är en nackdel när man söker jobb, bostad, allt. Istället för att se olikheter som något positivt ser vi svenskar ofta olikhet som något negativt. Jag säger vi, för även om jag själv har utländsk bakgrund så är jag svensk med svenskens fördomar.
Är man inte medveten om att man har fördomar kan man inte bryta dem. Så för att bryta människors utanförskap måste vi bryta andra människors fördomar. Vi måste lära oss att acceptera dem som bor i Sverige som svenskar och inte hela tiden, inte ens i all välmening, fokusera på var de kommer ifrån. Hur ska man kunna känna sig accepterad om man hela tiden måste redogöra för var man själv, eller ens föräldrar, är född?
Var kommer du själv ifrån, egentligen, Svensson?
Andra bloggar om invandrare, svenskar, ursprung, utanförskap, svenskhet,