Mer vänster i Uppsala

Vilken inställning Socialdemokraterna kommer att ha när det gäller löner i kvinnodominerade yrken undrade jag i mitt förra inlägg. En annan fråga är när och om Socialdemokraterna kommer att ta ställning mot vinster i välfärden. Jonas Sjöstedt och Eva Olofsson utmanar Socialdemokraterna i en läsvärd artikel i Aftonbladet. Som av en händelse skrev Veckans affärer om att det inte finns något annat land där offentliga skattemedel så lätt kan omvandlas till privata vinster.  "Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerande länder för välfärdstjänster. Det är en tillväxtbransch med bubbelvarning där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll", skriver tidningen.

Lönerna i kvinnodominerade yrken måste öka och rätten till heltid borde vara en självklarhet. Det har Vänsterpartiet arbetat för länge och här i Uppsala har vi lagt förslag både om särskilda lönepotter utöver avtal och rätt till heltid men det har alltid avslagits. Just nu behandlas en motion från Vänsterpartiet och en av Socialdemokraterna om rätten till heltid i Uppsala kommun. Jag räknar inte med annat än avslag från den borgerliga majoriteten, MP:s ställningstagande borde vara bifall till någon av motionerna eller båda.

Det blev inget bloggande igår. Det hanns inte med mellan alla möten och efter hade jag ingen ork. Vi hade en bolagsdag nonstop. Första träffen 8.30 och sista träffen slutade 17.00 och då var det raka vägen hem för att förbereda nästa möte, som lägligt är i mina kvarter.

Hur länge ska vi jobba egentligen? Jag kan gå i pension när jag fyller 50 och det är inte så långt kvar dit. Även Fredrik Reinfeldt kan gå i pension när han fyller 50. Förmånerna och möjligheterna för politiker att gå  i pension är stora och då har vi ändå inte sådana jobb där vi sliter ut oss. I allmänhet vill säga, min axeloperation i december hänger naturligtvis ihop med mitt frekventa arbete vid dator och därmed med mitt arbete.

Pensionssystemet är uppbyggt så att det är en bra affär ekonomiskt att arbeta efter 65. Paradoxen blir att de  som bäst behöver bättra på sin pension ofta är de som egentligen inte orkar jobba längre. Tunga slitsamma jobb har ofta sämre lön än jobb som inte sliter ut kroppen i förtid.

Nu har visst Fredrik Reinfeldt sagt något om att arbeta till 75 år, den som är utsliten ska göra ett karriärsbyte. OK, medellivslängden har ökat sedan den allmänna pensionen infördes och allt fler är pensionärer allt längre. Jag förstår att frågan diskuteras men hur ska man praktiskt se till att det går? Det kan ju inte vara så att de som har haft ett bra jobb med bra lön kan gå i pension tidigare, så är det ju redan idag när möjligheten finns att gå i pension vid 60, medan de med sämre ekonomiska möjligheter tvingas arbeta till 75. Pension borde inte vara en klassfråga. Det är det idag och Reinfeldt öppnar för att det ska bli det ännu mer.

När jobbet blir för tungt får man jobba med något annat, säger Reinfeldt. I vilken värld lever han? Lösningen skulle vara att man kan få studielån efter 50 år. Menar han på fullt allvar att den utslitna undersköterskan eller gatuarbetaren ska ta studielån för att omskola sig i 50-60 års ålder? Speciellt som hans regering har bestämt att den som idag väljer ett gymnasieprogram som ger yrkesbehörighet inte automatiskt får högskolebehörighet?

En vän till mig som arbetade i industrin bestämde sig i mogen ålder för att börja studera, ekonomisk historia på universitetet lockade. Hon orkade en månad sedan hoppade hon av. Studierna var inte upplagda så att en person utan studievana och med andra referensramar än de unga studenterna kunde klara dem.

Jag tror säkert att det går att anpassa studierna så att alla kan tillgodogöra sig dem men ska man höja pensionsålderna bör man nog börja med att se över arbetsvillkoren på de arbetsplatser som finns. Börja med att se till att de som har tunga arbeten orkar arbeta till 65, så får vi fler i arbete redan där.

Som sagt, pensionsålder måste kanske ses över men Reinfeldt verkar inte ha koll på verkligheten. Pensionsåldern handlar inte i första hand om hur många levnadsår vi har utan hur många år vi orkar arbeta. Kanske kan man höja pensionsåldern för manchettyrken men låta LO-arbetare gå tidigare. Redan idag finns det ju yrken med lägre pensionsålder, så varför inte industri- och vårdanställda?

Snart går lönerörelsen igång på allvar och Sveriges kommuner och landsting låter sin organisation Sveriges kommuner och landsting (SKL) sköta den centrala löneförhandlingen, därefter blir det lokala förhandlingar med den centrala löneförhandlingen som grund.

Vänsterpartiet har valt en partisekreterare och två vice ordföranden. Jag hade förmånen att vara med på partistyrelsemötet igår och höra diskussionen. Det fanns bara två kandidater till de två vice ordförande-posterna så där blev det inga diskussioner, däremot röstades det om huruvida det skulle vara en eller två. Om partistyrelsen valt en vice hade det funnits flera kandidater till den posten eftersom Rossana Dinamarca endast kandiderade om det var en vice ordförande.

Partistyrelsen hade tre utmärkta partisekreterarkandidater att ta ställning till. Karin Rågsjö som är en intensiv kommunpolitiker från Stockholm och som är bra på kampanjer, Mia Sydow-Mölleby som har en bred erfarenhet från olika nivåer i politiken och Aron Etzler som studerat vänsterframgångar i andra europeiska länder. Som mötesordförande sa, hur vi än väljer så väljer vi inte fel.

Inför partistyrelsemötet fördes en del debatt i media med plädering för de olika kandidaterna och en viktig del av mediadebatten har varit om ett feministiskt parti kan ha både en manlig partiordförande och en manlig partisekreterare och om två kvinnliga vice ordförande väger upp detta.

Hade jag suttit i partistyrelsen hade jag lagt min röst på Mia Sydow-Mölleby. Jag tror att en partisekreterare som har organisatorisk kompetens skulle vara bra för hur vi organiserar partiet ute i landet och jag har uppfattat att Sydow-Mölleby har den kompetensen, därmed inte sagt att inte de andra två också har den. Med henne som partisekreterare tror jag att Rågsjös förmåga att driva framgångsrika kampanjer och Etzlers kunskaper om vad som ger framgång ändå tagits tillvara. Partistyrelsen gjorde en annan bedömning men tar tillvara Sydow-Möllebys kompetens i verkställande utskottet.

Det är en ynnest att först få ha fyra bra kandidater till partiledarposten och sedan tre lika bra kandidater till partisekreterarposten.  Det är ett superbra verkställande utskott som partistyrelsen har tagit fram. Jag tycker ändå att det är synd att motionen om att kongressen ska välja partisekreterare inte gick igenom. Jag argumenterade för detta i oktober och jag har inte ändrat åsikt.

Inför varje ny opinionsundersökning känner jag mig numera som ett barn på julafton. Dagens opinionssiffror var som att öppna ett paket som lovar att nästa paket kan vara det som jag verkligen önskar, en valframgång på valnatten. Under några år har annars opinionsundersökningar mer varit som en vuxen jul, man vet vad man har och man vet ungefär vad man får, det kan vara lite skillnader upp och ner, strumpor när jag ville handskar eller ett par handskar som inte var riktigt dem jag ville ha men ändå lite finare än vad jag hade förväntat mig av givaren, typ.

Den senaste opinionsundersökningen är Demoskop som visar att Vänsterpartiet ökat med 3,4 procentenheter till 9,3% sedan förra mätningen. Expressen, som beställt undersökningen, tror att det är en Sjöstedteffekt. Självklart är det en Sjöstedteffekt som handlar om de signaler som väljarna uppfattar. Under en tid har Vänsterpartiet setts som ett lite trött och gammalmodigt parti, valet av Sjöstedt visar att vi nu är piggare än någonsin. Kongressens beslut att vi ska bli tydligare i miljöfrågor spelar säkert också in. I valrörelsen var vi många som ansåg att partiet låg för lågt i miljöfrågorna. Det kändes som om de rödgröna partierna kommit överens om vilket parti som skulle ha vilka frågor och miljöfrågorna hamnade inte på vårt bord. Det bekräftades aldrig att det var så men vi medlemmar kunde inte hitta någon annan förklaring till den låga profilen.

Demoskops egen analys gillar jag. Demoskop konstaterar att Vänsterpartiet har "synts betydligt i media och lyckats profilera sig som ett tydligt vänsteralternativ i frågor som rör välfärden, EU och ekonomin". Miljöpartiet tappar kraftigt i Demoskops mätning, det tror Demoskop dels beror på att tidigare S- och V-väljare nu går tillbaka, dels på att den politiska diskussionen "de senaste månaden i stor utsträckning handlat om EU, ekonomin och välfärden, frågor där MP till skillnad från till exempel V har svårt att profilera och positionera sig i förhållande till Alliansen och oppositionspartierna". Tidningen Flamman sammanfattar det rätt bra i en tweet från dagens debatt om riskkapitalister i äldreomsorgen:  "Per Bolund (MP) kämpar för att verka tydlig i fråga där MP inte kan vara otydligare. Försöker i alla fall."

I den här mätningen går både S och V framåt, S efter Juholts avgång, och tillsammans knappar de rödgröna in på alliansen och nu skiljer det bara 1,1 procenheter. Det är de här paketen jag vill fortsätta öppna; våra gamla väljare kommer tillbaka och nya kommer till, S tar tillbaka de väljare de tappat till högern och MP är med och slåss om nya väljare som tröttnat på högern.

Det är tur att alla de borgerliga partierna sågar kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupps befängda förslag om att en person (kvinnan antaligen) ska få lön för att ta hand om sina barn. Kristdemokraternas idé om att förbättra föräldraförsäkringen är däremot inte så dumt även om jag bl.a. ogillar tanken på att slopa pappamånaderna. Utvecklingen borde gå åt andra hållet.
 
De konstaterar att "mer tid hemma är ett starkt önskemål. Enligt en undersökning som Novus genomfört önskar 27 procent av männen och 29 procent av kvinnorna i yrkesverksam ålder vara hemma. I åldern 30–44 år vill drygt var tredje vara hemmafru eller hemmaman." Går jag till mig själv så kunde jag mycket väl ha svarat så när det var som allra mest stressigt med arbete, lämning/hämtning på förskolan och tid för hem, vänner och familjeliv men hade jag fått erbjudande om att stanna hemma med bidrag hade jag tackat nej ändå. Dels för att jag som person behövde göra fler saker än att bara vara med mina barn, det hade mina barn definitivt inte mått bra av, dels för att jag inte hade velat hamna i en kvinnofälla där jag vid 35 års ålder skulle ge mig ut på en arbetsmarknad utan arbetslivserfarenhet och utan kontakter.

Jag valde att arbeta deltid under en period och under en period jobbade min man hemifrån. Alla har inte den möjligheten, ekonomi eller arbetssituation kan omöjliggöra sådana lösningar. Just därför driver Vänsterpartiet sex timmars arbetsdag. Då får alla mer tid hemma.

Idag träffade jag Q, en ung kvinna som flytt från sin familj och från ett äktenskap med ständig misshandel. Q:s historia är inte unik, det finns många tjejer och unga kvinnor som är i hennes situation. De kan tyst ha accepterat att gifta sig med någon som deras föräldrar har bestämt, de kan ha sökt hjälp eller de kan som Q sökt hjälp, inte fått hjälp, tvingats gifta sig, nekats att få flytta hem till sina föräldrar igen och sedan rymt ifrån sin misshandlande make. Q kunde visa oss ärren och de andra fysiska konsekvenser som den hårda misshandeln fått.

 Q saknar nätverk och hennes familj, faktiskt hennes hela släkt, tycker att hon ska fortsätta "försöka få äktenskapet att fungera". Q har ingenstans att ta vägen. En enda vän hjälpte henne att få ett boende i en annan kommun än maken och släkten.

Där har hon nu bott en tid utan vänner, utan nätverk, utan egna ägodelar och utan egen inkomst. Situationen börjar bli akut, hon kan inte leva på sin enda vän så länge till. Hennes övriga kontakter består av Föreningen Tris och olika socialsekreterare. Idag träffade jag inte bara Q, jag träffade också socialsekreterarna som ska försöka reda ut hennes situation.

Mötet kändes hoppfullt men det finns flera problem. Q kan inte flytta tillbaka till den kommun som hon är skriven i och som socialsekreterarna jobbar för. Henns kommun har tidigare misslyckas med att skaffa fram ett skyddad boende som är anpassat för henne och hennes situation. Nu har hon på egen hand vistats i en annan kommun så länge att det är vistelsekommunen som borde ta ansvar. Socialsekreterarna vi träffade idag konstaterade 1. att ramavtalen gör att de inte kan tillmötesgå hennes önskan om skyddat boende, kommunen har inget avtal med det boendet, avsteg kan endast göras av nämnden 2. hennes ärende ska överföras till den kommun där hon vistas som borde ta ansvar för att ta fram ett boende och hjälpa henne med hennes försörjning.

Kanske kan hon få hjälp men risken är stor att hon hamnar mellan stolarna där varken hennes ursprungliga boendekommun eller hennes vistelsekommun tar ansvar. På vårt möte idag, där representanter för föreningen Tris var med som stöd, kändes det som om de socialsekreterare som var där denna gång förstod Q:s situation och inte kommer att släppa taget förrän hon har fått hjälp. Ändå så känner jag en oro för att hon kommer att bollas mellan kommunerna där ingen vill ta ansvar. Och vad händer då med Q om hon kastas ut på gatan utan försörjning?

Vi måste bli bättre på att samarbeta över kommungränserna med att hjälpa kvinnor som utsätts för våld. Det går inte att bolla betalningsansvaret fram och tillbaka när det viktigaste är att kvinnan får hjälp, även om den hjälpen finns i en annan kommun.

Jag har ändrat en del saker i Q:s situation och utelämnat annat för att det inte ska gå att identifiera Q. Den som tror sig veta vem Q är har antagligen fel, det är inte den kvinnan jag har träffat, det visar bara hur många det är som är i Q:s situation.

Jag har fått Q:s tillstånd att blogga om vår träff under förutsättning att jag utelämnar det som kan göra att det går att identifiera henne.

Jag var så glad över att jag kommit igång med att blogga minst ett inlägg om dagen igen. För att inte bryta rytmen så bloggar jag nu om att jag inte hinner blogga om något. Sitter med en extremt långsam liten HP Mini och väntar på att min ordinarie dator ska felsökas samtidigt som jag förbereder mig inför kvällens kommunfullmäktige.

Det görs mycket väsen av att Löfven är metallarbetare, det glöms  att Jonas Sjöstedt har en liknande bakgrund. Jag roade mig med att jämföra dem med hjälp av info på nätet:

Överklassafarin har ju varit en nyhet ett tag nu, framför allt hur upprörda de på Solsidan är över tilltaget. Peter Kadhammar på Aftonbladet har följt med på resan.

Igår anordnades ett antirasistisk möte i Ludvika. Mötet attackerades av Svenska motståndsrörelsen som bl.a. slog en flaska i huvudet på en av arrangörerna.

Socialdemokraterna betalar sin partiordförande 144 000 kr och så säger de sig företräda arbetarklassen. Inte nog med att nuvarande partiledare har rätt till den månadslönen, f.d. har också rätt till samma lön. Nu betalar socialdemokraterna hela Löfvens lön och skillnaden mellan 144 000 kr och Sahlins riksdagspension och Juholts riksdagsarvode.