Kan S lära av V:s hantering av Schymans avgång?
Socialdemokraternas situation nu påminner om den som Vänsterpartiet var i januari 2003 då Gudrun Schyman tvingades avgå efter att det uppdagats att hon upprepade gånger yrkat avdrag i deklarationen för kostnader som hon inte hade.
Då var det, precis som för S nu, partisekreteraren som fick rycka in under en period. Den gången var V i samma situation som S är i nu. Alla tänkbara kandidater tackade nej men ett par av dem kunde tänka sig att leda partiet fram till kongressen. Partistyrelsen bestämde därför att inte utlysa en extra kongress utan att inom sig utse 1:a vice ordförande Ulla Hoffman till tillförordnad partiordförande och Ingrid Burman till vice. Dessa två ledde sedan partiet på ett utmärkt sätt fram till ordinarie kongress medan arbete pågick för att hitta en ny partiordförande.
Ulla Hoffman är Vänsterpartiets bortglömda partiledare. Hon ledde partiet mellan Schyman och Ohly. Vänsterpartiet har haft två kvinnliga partiledare men det talas oftast bara om en.
Lyssnar man på partikamrater så hör man både dem som säger att det var nödvändigt att göra så, en extra kongress hade inte haft någon kandidat till ordförandeposten, och dem som säger att det var ett misstag, vi tappade fart med en tillförordnad ordförande som skulle sitta en relativt kort tid. Själv har jag ingen åsikt i frågan men kommer ihåg att jag tyckte att Ulla och Ingrid var bra och var stolt över att vår Uppsalariksdagsledamot Ingrid var vice partiledare.
Nu är det dags för S att välja väg. Finns det kandidater (som i vanlig s-ordning säger nej) som Bodström hävdar så att en extra kongress kan kallas in eller väljer man modellen med tillförordnad fram till ordinarie kongress 2013? Kanske kan S lära av V och hur vi hanterade Schymans avgång, som var mer plötslig och oplanerad än Juholts?
Kommentarer
Trackback

