Socialministern hotar det kommunala självstyret
Alla kommuner måste införa privat hemtjänst, senast 2014 säger socialministern Maria Larsson (KD) till DN. Det är ett mycket märkligt uttalande av socialministern. Privat hemtjänst finns redan men den är inte subventionerad via kommunalskatten. Kommunerna borde inte heller kunna tvingas att bekosta privat verksamhet.
Det kommunala självstyret innebär att kommunerna själva avgör vad kommunalskatten ska användas till. Lagen säger att vissa tjänster måste tillhandahållas, som t.ex. socialtjänst, äldreomsorg och skola, men kommunerna väljer själva hur det ska gå till. Ett undantag har hittills varit skolor, där kommunerna tvingas betala skolpeng till fristående skolor utan att själv ha beslutat om dem. Det har alltid förvånat mig att man så helt svalt tanken på att staten ska avgöra vilka skolor som ska finnas i en kommun, när staten inte längre är huvudman för skolor. Även om man tycker att fristående skolor är det bästa som finns så borde man ju som kommunalpolitiker tycka att det det borde vara upp till kommunen att avgöra om de ska kunna få kommunalt skattestöd.
Nu ska tydligen alliansregeringen införa ytterligare ett tvång för kommunerna, att finansiera privat hemtjänst. Det borde ringa varningsklockor hos varenda kommunalpolitiker över ett sådant uttalande. Vad blir nästa steg i inskränkningen av det kommunala självstyret?
Socialministern vill införa tvånget för att Göteborg och Malmö inte skattefinansierar privat hemtjänst. Socialministern vill alltså tvinga på icke borgerliga kommuner borgerlig politik. Om Göteborgs och Malmös befolkning velat ha borgerlig politik hade de röstat fram en alliansmajoritet.
Maria Larsson tycker att det är fel att vissa kommuner är emot privat hemtjänst av ideologiska skäl och vill därför tvinga dem, "det kostar ju ingeting". Det är en lustig syn på politik och väljarnas vilja. Jag vet inte vad som är värst, en socialminister som hotar det kommunala självstyret eller en socialminister som så helt bortser från den politiska viljan hos väljarna i de icke borgerliga kommunerna?
Läs för övrig även En politiker som pissar på politik.
Det är intressant fråga om det kommunala självstyret men hur blir det med rättvisan över hela landet om det är olika i olika kommuner det är klart att det är ju val till kommunfullmäkige men ändå ska väl inte välfärden vara avhängit i vilken kommun man bor. Men är det det har man kallar ministerstyre? i själva frågan om privatisering av hemtjänsten känner jag ett stark protestbehov. Ska de tjäna pengar på det som ska vara välfärden. Jag vill ut och demostrera.
Det finns ju lagar som styr vilka välfärdstjänster som kommunerna måste tillhandahålla.
Håller med dig, om inte Uppsalas borgerliga majoritet redan privatiserat hemtjänsten så skulle det vara läge att ge sig ut och demonstrera
Men när (s) styrde senast med stöd av (v) försökte man från riksdagsnivå förbjuda kommuner att ombilda lägenheter. Vad är den principiella skillnaden? I bägge fallen vill en regering av en viss kulör tvinga kommuner av andra kulörer att inte föra en självständig politik.
I det ena fallet gissar jag att du tyckte det var förträffligt, ty du delade regeringens ideologi. I det andra fallet rasar du och får det till ett hot mot demokratin.
Skillnaden är att alla skall ha lika tillgång till våra allmännyttiga välfärdsverksamheter inom framför allt skola, sjukvård och äldreomsorg; Efter behov och inte efter hur tjock plånbok, privata försäkringar eller social status! Men det är just dessa senare attribut som de insynsbefriade, odemokratiska, privata företagen gör sina människoutsorterande lönsamhetskalkyler på när de skall maximera vinsten åt sina ägare!
Bengt Nilsson, röd gråsosse
Fast det intressanta är väl att vi har en borgerlig regeringen som är emot miniminivåer för bemanningen i demensvården. För att det hotar det kommunala självstyret. Fast för att tvinga kommuner att acceptera privata företag inom äldreomsorgen och hemtjänsten.
Båda fallen handlar om ett allmänt påbud från borgerligt håll att sälja ut våra gemensamma tillgångar. I praktiken blir det många gånger omöjligt att de kan återgå till det gemensamma. De privata särintressena, gynnandet av privata företag – inklusive riskkapitalbolag, banker, och ibland privatpersoner ska göra resten av oss till kunder i ett butiksamhälle. Allmänintresset förnekas och demokratin görs snävare med denna borgerliga politik.
