Hej Pappa

Idag är det sex år sedan du tog dit sista kämpande andetag. Det finns så mycket som jag önskar att vi hunnit tala med varandra om men vem kunde veta att din 66:e födelsedag skulle vara den sista dagen vi sågs, eller i alla fall den sista dagen du såg mig och var medveten om min närvaro.

Jag var vid din grav idag, planterade en blomma, tände ett ljus och la en hjärtformad sten på din gravsten. Det är visserligen en judisk sed att lägga stenar på gravar men det kändes rätt idag, i dag när jag tänker på dig och på din pappa, min farfar. I början av året fick jag nämligen veta vad som hände honom. Visste du någonsin vad som hände sedan, efter den där novemberdagen 1944 då den tyska ockupationsmakten tog din pappa ifrån dig? Visste du men ville inte tala om det? Visste din mamma men ville skona dig från vetskapen, i tron att det var bättre att inte veta?

S. påminde mig igår om att farfar inte var riktikt frisk. När han på din åttonde födelsedag fördes till det koncentrationsläger som man kallade helvetet bland helveten och som överlevare menade var värre än Auschwitz var det i praktiken en dödsdom. Jag önskar att jag hade pratat mer med dig om farfar, om farmor och om vår familjs upplevelser under kriget och åren därefer. Det och mycket mer borde vi ha talat om.

Farfar dödades för att han hade modet att hjälpa sin medmänniskor och hans död påverkade din uppväxt. Därför kändes det rätt att lägga en sten på din grav idag.