Osynliggörandet av kvinnor
(Nordgrenvecka=folkpartisten som menar att ett kommunalråd ska arbeta alla veckans dagar och 80-90 timmar i veckan. De som minns Nordgren från hans tid som kommunalråd hävdar att han inte levde som han idag lär.)
Det här med krav på kommunalråd och andra politiker har jag funderat på en hel del. Om man nu ska jobba så mycket så innebär det ju att man inte har någon som helst kontakt med ett vanligt liv. Vilket kommunalråd hinner besöka anhöriga på äldreboendet, hämta barnen i förskolan eller umgås med människor utanför politiken med de villkoren. Styrkan i det svenska politiska systemet ligger ju i att vi har fritidspolitiker som har vanliga jobb (eller studerar/är arbetslösa) och lever ett vanligt liv. Svenska politiker vet hur vanligt folk har det för svenska politiker är vanligt folk. Vi som är kommunalråd eller heltidspolitiker kan fjärma oss från vanligt folk om vi inte ser upp och ska man jobba 80-90 timmar i veckan så har man inget alternativ. En sådan här vecka som jag har nu ger ett konstigt perspektiv, förutom att jag gör studiebesök i äldreomsorgen och den vägen hör hur vårdpersonalen har det så träffar jag bara andra politiker och högröstade aktivister. Skulle hela min tillvaro bestå av möten med andra politiker, påtryckare och med dem som gör sin röst hörd så skulle jag helt tappa perspektivtet. Fritiden och umgänget med människor som inte är politiker eller aktivister är viktigt för oss heltidspolitiker.
Det pratas också om att vi kommunalråd måste vara synliga. Då menar man återigen att vi ska gå möten och visa upp oss. Det är viktigt men det får inte ta hela vår tid. Vi måste också gå och handla, gå på bio, gå på föräldramöten etc. En politiker som lever i verkligheten är synlig i verkligheten.
Synligheten är ett problem för många kvinnliga politiker. Vi osynliggörs i flera sammanhang. För mig var det mycket tydligt när jag var ordförande för Fritids- och naturvårdsnämnden förra mandatperioden. Bl.a. var vi på besök hos en idrottsförening som ville presentera ett förslag till utbyggnad och få kommunala bidrag. Under hela detta möte så ignorerade föreningens ordförande mig och vände sig till männen i nämnden. Han såg inte när jag begärde ordet och viftade bort mig och mina frågor, även den kvinnliga chef som var med behandlades på samma sätt. När mötet var slut tackade jag för mötet och markerade mycket tydligt att det var jag som bestämde om frågan över huvud taget skulle komma upp på dagordningen. Jag vet inte om föreningsordföranden insåg att han gjort bort sig eller om han bara tyckte att jag var en bitch med behov av att hävda mig.
Över huvud taget så upplevde jag ofta i mina kontakter med idrottens företrädare att de inte tog mig på allvar och behandlade mig med överseende. Jag brukade därför i inledning av ett samtal referera till min tid som styrelseledamot i en idrottsförening och min tid som fotbollstränare. Då brukade attityden förändras. Män behöver aldrig bevisa att de kan frågorna som de är satta att styra över men det måste vi kvinnor, framför allt inom traditionellt manliga områden.
Dessa osynliga manliga strukturer tar musten ur den ena kvinnan efter den andra. Två av fem kommunalråd under de senaste två åren t.ex. Har man inte tillräckligt stöd av sitt parti är det en svår uppgift att orka och hinner man dessutom inte med något privatliv (lex Nordgren alltså) där man kan ladda batterierna är det en närmast omöjlig uppgift.
Jag känner ett stort stöd från mitt parti och jag känner ett stort stöd bland mina kolleger i de rödgröna partierna. Jag ser fram emot att kämpa vidare. Det ska gå att ändra strukturerna och det måste komma en dag när vi kvinnor inte hela tiden måste bevisa vår duglighet för att tas på allvar samtidigt som en man kan glida igenom långt innan någon märker att han inte har en aning om vad han pratar om.
Mycket bra inlägg! Speciellt detta om idrottsvärlden kan jag skriva under på./Ann-Katrin
Mitt i prick Ilona! Sorgligt men sant
Jag hoppas, och tror mig veta, att du orkar stå på dig mot allt detta. Du är en av de mest begåvade människor, och politiker, jag känner.
Ett mycket bra inlägg.
Tack Anders, du var ett underbart stöd mitt första år som kommunalråd. Med någon som dig i sin närhet går det inte att misslyckas. Jag hoppas att du har någon som stöttar dig på samma sätt som du stöttar andra.
Susanna och Ann-Katrin, idrotten är nog värre än politiken. I politiken kan man känna det men man kan inte beskriva det eller ge exempel för det är så subtilt och knappt gripbart, förutom sådana tokigheter som lex Nordgren. I idrotten finns det vid ytan och det går att hitta exempel på exempel. Bara för några veckor sedan sa t.ex. en av stadens idrottsprofiler till mig att det var bra att jag var med i sportpanelen så att jag kunde lära mig något.
Hej!
Ibland funderar jag över om idrottsvärlden lär ut några positiva egenskaper överhuvudtaget? Mitt nattvandrargäng kunde berätta om tokföräldrar som står och hojtar till sina fjortisar att motståndarna ska "mulas ner" och andra förskräckligheter.
En folkrörelse som fostrar fascister? Kan man undra, men som motvikt ser man många schyssta föräldrar som också finns där.
