Dagens Nyheter har i några dagar haft några riktigt bra artiklar om idrott och "toppning" med anledning av Rädda Barnens kampanj "Jag vill också vara med" som syftar till att minska diskrimineringen inom barn- och ungdoms­idrotten.

Artiklarna tar bl.a. upp det faktum att de som lyckas inom idrotten oftast är födda i början av året. De som är födda senare uppmuntras inte och deras talang upptäcks inte eftersom de är lite senare i sin utveckling. Det är ju självklart att barn födda i december inte är medfött sämre i idrott än sina kamrater födda i januari, bara lite senare i utvecklingen.

Den allt vanligare  toppningen inom barnidrotten innebär att man missar talanger som är lite sena i sin utveckling och man missar dem som inte tycker att det är roligt att hålla på med idrott om kompisarna inte är med i samma lag/grupp.

Jag har själv erfarenhet av hur det går till inom ungdomsidrotten. En av mina söner spelade i ett fotbollslag med en tränare som inte hade några problem med att mobba barn (mobbning av barn kallar också DN det för). Sjuåringar som inte höll måttet i "hans" lag ställdes utanför och fick inte vara med. Attityden och toppningen fick stöd av enstaka föräldrar vars barn inte klarade att förlora. Hellre mobba ett par andra ungar än att min egen unge ska behöva gråta vid förlust, typ. Andra föräldrar såg men gjorde ingenting, ytterligare några föräldrar såg och gjorde något. Jag och en förälder till anmälde tränaren till klubbstyrelsen eftersom toppning inte var tillåten enligt klubbens regler. Vissa beslut fattades men då hade redan alla som tränaren inte gillade lämnat laget så det fanns ändå inga kvar att mobba.

De flesta gick till ett annat lag med filosofin att alla ska få vara med lika mycket. Efter några år så var det här laget bättre än toppningslaget. Så vitt jag vet är det ingen av spelarna som blev kvar i toppningslaget som idag håller på med fotboll. När förlusterna började komma tätare var det inte roligt längre för laget som bara spelade för att vinna och inte för att det var roligt.

I en sidoartikel berättar DN om ett AIK-lag där alla fick spela lika mycket: "Hela sexton av de tjugoåtta pojkarna som var med från början fanns kvar i gänget tio år senare, när laget vann pojkallsvenskan. Det normala är att fyra eller fem finns kvar. I år har killarna fyllt tjugofem år, och fem av dem spelar ishockey på elitnivå."

Det tycker jag är ett underbart exempel på att det lönar sig i längden att låta barn vara barn och inte nivågruppera och toppa lagen.

Det är min bestämda uppfattning att idrottslag som toppar sina lag och inte låter alla barn vara med på samma villkor inte ska få kommunala bidrag. Uppsala kommuns regler  säger bl.a. att bidragsberättigade föreningar ska  vara uppbyggda och fungera enligt demokratiska principer. Föreningens verksamhet skall bedrivas i enlighet med FN:s barnkonvention så att barn och ungdomar ges möjlighet att delta i demokratiska arbetsformer där de själva kan påverka arbetet i sin förening. Någon prövning har så vitt jag vet inte gjorts av om föreningar med toppande idrottslag bryter mot reglerna. Jag hade definitivt anmält min förening om inte styrelsen tagit tag i det toppande laget och den toppande tränaren.