Fullmäktige kan vara fruktansvärt tråkigt men också mycket underhållande, om man lyssnar på de enskilda inläggen. Folkpartisten som inte ville dra igång någonjämställdhetsdebatt t.ex, skälet var att även han varit ung och intresserat sig för dessa frågor men "nu är jag gammal och grå". Menade han verkligen att unga män kan ägna sig åt jämställdhet men när man blir äldre så är jämställdhet inte längre någon viktig fråga? Med tanke på att det är äldre män som sitter på de flesta maktpositioner är det ju inte konstigt att vi inte kommer längre med jämställdheten, om det är så män tänker.

Moderaten Cecilia Forss var också underhållande att lyssna på och då tänker jag inte i första hand på att hon menade att kommunen inte behöver känna till Uppsalabornas kultur- och fritidsvanor, för att kunna planera efter behovet, med hänvisning till människors eget val. Det jag tänker på är hennes inlägg i den ekonomiska debatten.

Sverige har ett inkomst- och konstnadsutjämningssystem som innebär att kommuner med hög skattekraft, t.ex. Danderyd, får lämna ifrån sig skatteintäkter till kommuner med lägre skattekraft. Kommuner med höga kostnader p.g.a. befolkningsstruktur, t.ex. många äldre med hemtjänst, får mer pengar i systemet än kommuner med låga kostnader. I debatten har moderaten Gunnar Hedberg många gånger sagt att det är utjämningssystemen som gör att Uppsala kommun måste spara. Niclas Malmberg påpekade därför att Uppsala fortfarande är nettobidragstagare, dvs. Uppsala får pengar från andra kommuner men eftersom skattekraften i kommunerna sjunker så får naturligtvis Uppsala mindre.

Cecilia Forss svar på detta var att vi kunde  fått så mycket mer. Klokt sagt (inte), menar hon att Uppsala med få varsel och en ung befolkning borde få mer än en kommun med hög arbetslös, höga kostnader för socialbidrag och många äldre? Det är väl självklart att om man delar på en kaka och kakan blir mindre så får man en mindre bit. Ska då Uppsala ha en ännu större bit? Det är moderat osolidarisk politik i ett nötskal.