I morse medan min make duschade gick jag in i badrummet för att torka håret efter min tidigare dusch och fixa till mig inför dagen. Innan jag var klar i badrummet hann han duscha klart, torka sig, klä på sig och cykla iväg. Inte utan att jag önskar att  jag hade lika kort hår och kunde strunta i makeup.

Lätt gjort tycker säkert många. Jag som är feminist och genusmedveten borde ju inte ha några problem med att möta dagen i kortkort frisyr och osminkat ansike. Visst önskar jag att det var så enkelt. Även om man ifrågasätter normer så är det inte alltid så lätt att bryta mot dem. Nu handlar det inte bara om normer, och det är här som jag blir riktigt personlig.

Jag har nämligen två olika autoimmuna sjukdomar. En är vitiligo och den andra är alopeci. Sedan tolvårsålder har jag alopecia areata och det innebär att jag så gott som alltid har minst ett område där det inte växer något hår, oftast på huvudet. Med ett långt hår går det att kamma över och dölja.  Ibland tappar jag också ögonfransar. Genom att ständigt använda smink ser man inte direkt när jag sminkar mig för att dölja att ögonfransarna saknas.

Vitiligo är en åkomma där pigmentet försvinner fläckvis. Eftersom jag har det i ansiktet så vill jag gärna sminka över det. Det är jobbigt nog som det är att ha sjukdomen. Än jobbigare är det när människor stirrar, kommenterar eller frågar. Hellre ägnar jag några extra minutrar på morgonen åt att dölja än ägnar dagen åt att inbilla mig att alla stirrar på mig.

Bilden till höger är några år gammal och hämtad från min hemsida vitiligo.just.nu. Jag har inte någon så stor kal fläck just nu men bilden visar nog rätt tydligt varför jag inte kan ha kort hår. Mina vänner tycker inte att mina vitiligofläckar syns, "det är bara du som ser", hävdar de. Kanske är det så men för min egen skull vill jag dölja dem.

Så normativt eller inte, jag kommer nog att fortsätta med långt hår och smink.

_{Andra bloggar om alopeci, alopecia areata, håravfall,  fläckar, vit hud och vitiligo,}