11 september 2003. Jag har varit hemma hos mamma och hämtat ombyte. På bussen på väg tillbaka till Hestra Hospice ringer kvinnan vars belgiska kvinnogrupp skulle träffa olika politiker i Stockholms stadshus. Jag har lagt upp ett studiebesöksprogram för dem och på eftermiddagen och kvällen den 11 september skulle de träffa Stockholmspolitiker. Nu är hon förtvivlad, alla besöken är inställda. Stockholmspolitikerna kan inte tänka sig att ha mottagning när utrikesminister Anna Lindh är mördad. Hon ber mig om hjälp att ordna någon annan aktivitet.

Tyvärr kan jag inte hjälpa henne. Bussen passerar just den nedre delen av Trandared i Borås, jag är långt ifrån Stockholm. Min pappa ligger för döden och vi tror att inte att han kommer att överleva den här dagen. Min första prioritet är inte att slänga mig på telefonen och ordna studiebesök. Jag tycker också att det är en underlig begäran när landets utrikesminister blivit mördad och hela landet är i chock.

På busshållplatsen utanför Hestra Hospice finns en stor bild av Anna Lindh inför EMU-omröstningen.

Hela dagen känns konstig. Av och till tar jag en paus i vakandet vid pappas säng och går ut till tv-n i dagrummet. Där handlar allt om Anna Lindh och det känns så underligt. Jag vakar hos en döende medan det på tv-n handlar om någon som redan dött. Det blir förvirrat och även om beskedet om Anna Lindhs död kom som en chock så är känslan  av tv-ns mässor och sorgetal surrealistisk. Varför hålls det sorgetal redan, han är ju inte död än.

Pappa går bort på kvällen den 11 september 2003, jag och hans fru finns där ända till slutet. Det hålls inga sorgetal eller mässor i tv. Det hålls inga sorgetal eller mässor över huvud taget. Personalen på Hospice byter sjukhuskläderna mot en kostym, tänder ett ljus och den närmaste familjen får komma in och säga adjö. Lilla Anna är där. Den första flickan bland alla barnbarn. Flickan som han längtat efter så länge. När olyckan inträffade visste han att ett nytt barnbarn var på väg men han fick aldrig veta att det var en liten Anna.

Dagen efter går vi till begravningsbyrån, vi bestämmer begravningsdatum och vi går till begravningsplatsen och väljer ut en gravplats. Jag hinner tillbaka till Stockholm till den sista studiebesöksdagen och deltar i en del av studiebesöken med den belgiska kvinnogruppen. Vi träffar bl.a. jämställdhetsrådets ordförande och Terrafems Bernardita Nuñez.

Det går bra att jobba, oron för pappa har släppt, jag är inte längre splittrad och borta i tankarna som jag varit i så många månader. Det konstiga är att han dog samma dag som Anna Lindh. Människor pratar om henne och man förväntas uttrycka sin sorg och sin saknad. När frågor om hur det är ställs är det i relation till Anna Lindh. Jag kan inte säga att min sorg över min pappas död är så mycket större än min sorg över Anna Lindhs död. Jag tvingas delta i en landssorg som inte riktigt berör mig. Min egen sorg får jag hålla inom mig.

Idag fem år senare är det fortfarande sorgen efter pappa som är starkast. Det är så många som sörjer Anna Lindh idag att jag kan kosta på mig att vara en av de få som sörjer min pappa.

Mina tankar runt den 11 september 2007 finns här.