Förra helgen var jag "hemma" för en klassfest, en återträff med gamla grundskoleklassen. Vi kunde konstatera att det i stort sett gått bra för alla. Endast en hade helt fallit bort och enligt rykten börjat med droger. En kille som var den enda som var ständigt mobbad. Så här i efterhand kan man konstatera att han med största sannolikhet hade tourettes syndrom och förmodligen även asperger. Idag hade han inte gått i en vanlig skolklass i nio år.

 Vi tillhörde alla en etablerad arbetarklass och vi bodde i ett lugnt och homogent bostadsområde. Våra föräldrar var kontorister, textilarbetare, busschafförer, vaktmästare och liknande. Nästan ingen gick en treårig studieförberedande gymnasieutbildning och de vanligaste utbildningarna var tvåårig bygg och anläggning samt tvåårig kontor och distribution. Några hoppade av gymnasiet och började jobba och någon enstaka gick vidare till högre studier.  Ytterligare några har skaffat sig högskoleutbildning senare i livet. Min vän A fick som kommmunanställd barnskötare möjlighet att utbilda sig till förskollärare. L hoppade av gymnasiet redan i ettan och började städa innan hon blev vårdbiträde. I 30-årsåldern lästa hon in gymnasiet på komvux och fortsatte sedan på högskolan.

De flesta har jobbat nästan hela sitt yrkesverksamma liv på en och samma arbetsplats. Förutom byggjobbarna som blev arbetslösa under krisen på 90-talet. En av mina gamla klasskamrater var t.ex. arbetslös i flera år innan han slutligen tog sig tillbaka till arbetsmarknaden, i ett annat yrke än byggnadsarbetare.

Varför skriver jag det här? Vad är det som är intressant med min gamla grundskoleklass? Mycket tycker jag. När jag träffar människor som inte vuxit upp i arbetarklassen känner jag hur stort avståndet är mellan oss. Där de flesta av oss arbetarbarn valde kortast möjliga väg till yrkeslivet och sedan stannat där berättar människor från andra samhällsklasser att det var självklart för alla att välja studieförberedande gymnasielinjer och att siktet var inställt på högskolestudier.  De förstår inte ens att verkligheten är annorlunda för barnen från arbetarklassen.

När Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet, säger att "det ska vara lite bättre och prioriterat för dem som ansträngde sig i skolan framför dem som inte gjorde det. Aktiviteten att höja sina gymnasiebetyg är ett enormt samhällsekonomiskt slöseri", så säger att han också att L skulle fortsatt som vårdbiträde, trots att hon ville byta yrke. Den som inte har ngn utbildning ska bli kvar vid sin läst. Medan de med högskoleutbildning oftast har möjlighet att byta både arbetsplats och yrke har den med kortare utbildning inte särskilt många alternativ. Antingen menar Bertil Östberg att arbetklassens barn ska stanna där de eller också har han ingen aning om hur vår uppväxt styr våra val på gymnasiet. (länk och mer om detta här: Skoltrött på gymnasiet - skyll dig själv!)

Det är också denna verklighet som lett fram till att alla gymnasieutbildningar idag är treåriga och att alla ger allmän behörighet till högre studier. En behörighet som de flesta av mina gamla klasskamrater saknar. Det hade varit lättare för dem som förlorade jobbet under 90-talskrisen att vidareutbilda sig om de haft behörighet.

När de borgerliga nu stryper resurserna till vuxenutbildning, drar ner på de teoretiska ambitionerna (eller avskaffar dem helt) i yrkesutbildningarna samt minskar antalet platser på komvux-/folkhögskoleintaget till högskolan går de tillbaka till den situation som var när jag växte upp. Ett segregerat utbildningssystem där bara de som genom uppväxt och tradition förmår att välja rätt från början ska ha tillträde till högre utbildning, alla andra gör sig icke besvär.