Stenhagen och Gottsunda är två stadsdelar i Uppsala. De har mycket gemensamt, bl.a. ligger de i stadens utkanter och har gång- och cykelvägar som slingrar sig fram genom små skogspartier. Just detta med gång- och cykelvägarna stör jag mig på varje gång jag ska till Stenhagen eller Gottsunda. Det är dåligt skyltat och man har ingen aning vilken av vägarna man ska ta för att komma till centrum, skolan eller vad det nu är man söker. Tallar finns det gott om men vägvisare är det ont om. En annan sak som områdena har gemensamt är att de ibland kallas för segregerade och det är ju inte så konstigt för man vet ju inte hur man ska hitta dit.

Norby och Kåbo som kanske är Uppsalas allra mest segregerade områden är det sällan någon som kallar för segregerade. Kan det bero på att det är lättare att hitta dit med cykel?

Jag har tidigare agerat för bättre vägvisare till Stenhagen utan framgång. Varför är det så dåligt skyltat och varför görs det inget åt det?

När man är ute och cyklar finns det andra saker man funderar på. Norbyvägen t.ex. har enkelriktade cykelbanor men jag mötte lika många min sida av vägen som jag såg cykla på rätt sida av gatan. Hur svårt är det att ta sig över en väg? Tänk om bilister gjorde likadant och helt enkelt körde på den sida som är närmast där man startar!

Det finns de som kallar Uppsalas alla cyklar för cykeleländet. Det har jag en viss förståelse för, jag retar mig på mina medcyklister ibland. Cykelelände tycker jag ändå är att ta i. Jag skulle gärna se lite bättre skyltning till våra ytterområden så att det går att cykla över hela staden. Ska jag vara ärlig har det hänt någon gång att jag tagit bilen eftersom det då är ordentligt skyltat. Det tar på krafterna att cykla långa omvägar för att man tar den cykelväg som just vid korsningen verkar vara den mest logiska. Det är förstås ett cykelelände när man inte tillräckligt underlättar cyklandet.

Åter till eländet och vad jag retar mig på i Uppsalas cykeltrafik. Cyklister som cyklar mot enkelriktat retar jag mig på. Jag reagerar ännu kraftigare när den som cyklar mot enkelriktat har med sig ett barn, vilket jag sett. Jag har sett människor med barn i barnsadel cykla mot rött. Jag cyklar inte mot rött men jag retar mig normalt inte på cyklister som gör det. Har man barn med sig visar man dock dåligt omdöme. Ännu sämre omdöme visar man när man tar sitt lilla barn i handen och kryper under järnvägsbommarna. Visst kan bommarna vara nere otroligt länge ibland. När det kommit två tåg och det sedan går flera minuter utan att det kommer ett till brukar de flesta tröttna. Det händer att det står runt 100 människor vid en järnvägskorsning och väntar och när en till slut tröttnat och krupit under, gör över hälften detsamma. En del av dem med barn.

Slutligen retar jag mig på cyklister som, speciellt runt centralen, parkerar sin cykel utanför cykelstället och blockerar cykelvägen så att vi andra cyklister inte kommer fram!

Jag kunde inte låta bli att vara moraltant, en opolitisk moraltant. Fast å andra sidan kallar jag det inte för cykeleländet som många av mina, framför allt borgerliga, kollegor. Jag tror att det är ngn sorts masspsykos som drabbat Uppsalacyklisterna. Det skulle inte förvåna mig om jag egentligen har drabbats av samma psykos och är likadan som alla andra, jag ser bara inte mina egna trafikbrott.

För övrigt tror jag att bättre skyltning skulle kunna vara ett sätt att förbättra beteendet hos oss cyklister, för då skulle vi känna att vi är trafikanter på samma villkor som andra trafikanter. (Här måste jag för övrigt tala om att jag av och till retar mig på Uppsalabilisterna som vägrar lämna cyklister företräde även när cyklisterna kommer från höger eller på en huvudled. Jag uppskattar däremot alla bilister som stannar och släpper fram korsande cykeltrafik, trots att de inte behöver).

Tidigare inlägg: Saker som irriterar mig