En av mina brister som kommunalråd är mina tumleder. Jag har nämligen lätt att få ont i tumlederna vilket innebär att jag inte gärna tar folk i hand. Jag vill spara mina leder till de tillfällen då man verkligen måste ta i hand men i Uppsala är det någon sorts konstig tradition att man ska gå runt och ta i hand på sammanträden, även om man nyligen stått och pratat i korridoren.

Visst har många lärt sig och markerar mer ett handslag istället för att klämma åt men alla är inte lika hänsynsfulla. Ibland är det så mycket handskakande att de sista är riktigt smärtsamma. Som tur är har lederna blivit bättre sedan jag slutade med kött- och mjölkprodukter så jag klarar några handskakningar. Förr, när jag var allätare, kunde redan det andra handslaget vara på gränsen till outhärdligt smärtsamt.

En annan brist är min ansiktsblindhet. Den är inte total, vissa människor känner jag igen efter bara ett kort möte medan andra kan vara som nya trots att vi träffats ett par gånger. Jag gjorde ett test på Aftonbladet och svarade ja på flera av frågorna. I jobb- och politiksammanhang är mitt mest pinsamma ögonblick när jag var på en invigning och slog mig ned vid ett bord och efter en tids samtal frågade varifrån de andra kom. Vi sågs förra veckan när du var på studiebesök hos mig, svarade en av dem då. Ridå!

Jag är i alla fall glad över att jag känner igen alla som jag träffar regelbundet eller åtminstone några gånger. Tänk att vara så ansiktsblind så att man inte ens känner igen sina nära anhöriga eller vänner.