Nationaldagen får en att fundera på vad som är svenskt och vad som inte är svenskt, när man är svensk och när man inte är det.  Jag står som en åsna mellan två hötappar. Jag vill vara svensk men ändå med invandrarbakgrund och hur jag än blir bemött är jag aldrig nöjd.

Om man som jag har en svensk mamma och en invandrad pappa hamnar man ibland i ingenmansland och  tvingas välja vem man är. Vissa väljer, eller hamnar i, en invandrad identitet medan andra väljer, eller hamnar i, en svensk identitet. Till skillnad från dem som har svensk pappa och invandrad mamma får vi oftast vår pappas "konstiga" efternamn och ett förnamn som passar ihop, som t.ex. Ilona Szatmari. De som har sin pappas svenska efternamn och ett passande svenskt förnamn tycks oftare känna sig som och betraktas som helt svenska.

Oftast väljer vi inte alls. Vi som har föräldrar som är födda i andra länder än Sverige är de vi är. Svenskar med en eller två föräldrar födda utomlands. Något annat är vi inte men vårt namn och vårt utseende gör att vi behandlas annorlunda ibland.

Det är här som min kluvenhet kommer in. Jag har en svensk uppväxt och en svensk uppfostran av min svenska mamma och min svenska styvfar. Jag upplevs som svensk och behandlas som svensk. När man talar om invandrare i politiken räknas jag aldrig in. När man talar om invandrare över huvud taget räknas jag aldrig för ingen tänker på att jag har invandrarbakgrund. Jag känner mig utanför och vill att min invandrarbakgrund erkänns!

När jag blir ifrågasatt som svensk och måste förklara min bakgrund blir jag stött. Jag uppskattar inte när människor börjar prata om Ungern, hur vackert det är i Budapest och hur trevligt de hade på semester där. Människor som bara vill vara trevliga och prata om något som de tror gör mig glad och intresserad. De gör precis det som jag vill, de tänker på mig som svensk men lyfter fram min bakgrund. Ändå är jag inte nöjd.

Ifrågasatt kände jag mig t.ex. på vänortsmötet i Norge. P.g.a. mitt namn och mitt utseende blev jag oftare tagen för est än som svensk,  trots att det stod Uppsala på namnskylten. Jag fick ofta frågan om var jag kom ifrån och jag blev ofta tilltalad på engelska. TIlltalad på engelska blir jag för övrigt nästan jämt när vi har internationella gäster i Sverige. Guider och andra vi träffar tar för givet att jag hör till gästerna. Det gör mig inte stött, det är ju bara att svara på svenska. Stött blir jag när jag måste förklara att jag är svensk och från Sverige. lite stött men mest road blev jag tidigare i år när jag fick beröm för mina utmärkta svenska.

Undrar om detta är typiskt för oss svenskar med en viss invandrarbakgrund eller om det är jag som inte riktigt funnit mig själv. Jag har träffat många med en svensk förälder och en invandrad som inte  alls verkar känna sig kluvna. Fast å andra sidan har alla haft en svensk pappa och en invandrad mamma och haft helsvenska namn.  Personer som betraktats som invandrare, och delvis själva agerat utifrån det, trots att de har en svensk mamma är t.ex. Dogge Doggelito (har jag för mig i alla fall).

Kanske beror min kluvenhet just på att jag i någras ögon är 100% svensk och i andras allt mellan 0 och 99%. Jag vet vad jag är men speglas olika hos olika personer.

Nu ska jag övergå från det privata till något helt annat, fast på samma tema. I veckan läste jag en blogg, skriven av en tjej som befinner sig i Bryssel på regeringens EU-kontor. Hon och många andra svenskar i Bryssel hade samlats på en bar för att se Sverige-Island på TV (arabisk TV) och så här kommenterar hon detta: Det var nästan en lite overklig upplevelse, 200 blonda svenskar sitter samlade i Europas huvudstad och tittar på tv från mellanöstern.... :) (Sofias Dagbok)

Är alla svenskar i Bryssel blonda eller är det bara föreställningen om svenskar? Skulle jag räknats in bland svenskarna om jag suttit på samma bar med mitt mörka hår? (och så blev det privat igen)

_{Intressant?
Andra bloggar om invandrare, svenskar, svensk, invandrad,}