Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin går idag ut i DN med sina sorger och bekymmer. Hon har druckit för mycket, varit nära att gå in i väggen och hon sköter allt hemarbete. Jag har aldrig varit i Kristina Axén Olins situation och kan inte jämföra men ändå kan jag inte låta bli att reflektera.

När min pappa gick bort, eller snarare när min pappa råkade ut för trafikolyckan som ledde till hans död, var det svårt  att koncentrera sig. Han låg döende i åtta månader och under hela den här tiden kände jag att jag inte kunde ge allt hemma, på jobbet och i politiken. Jag försökte men min simultankapacitet var begränsad, mitt närminne kort och min koncentrations- och initiativförmåga inte på topp. Mina partikamrater förstod, mina arbetskamrater förstod och min familj och mina vänner förstod. De avlastade, de gav mig stöd och de drog ned på sina krav.

Har inte Axén Olin fått något stöd? Hon säger själv i intervjun att "Vi har en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma. Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker."  Hon ska genomgå sorgearbete, leda ett parti, bygga upp en kommunledning och samtidigt sköta hemmet. Inte konstigt att hon måste ta till både alkohol och tabletter för att kunna slappna av.

I artikeln säger hon att hon inte är alkoholist, inte knäpp, inte drogberoende och inte rökare. För att direkt mötas av påståendet att hon smygröker. Erkänner att hon smygröker men lägger till "men det är mest för mig själv jag smyger". Så om inte journalisten råkat känna till att hon rökte hade hon låtsas som om hon var icke-rökare. Det öppnar ju fältet fritt för spekulationer om några av de andra påståendena också är falska. Dessa spekulationer har redan börjat i bloggsfären.

När jag läser artikeln dyker frasen "Vem ska trösta knyttet" upp i mitt huvud, fast omgjord till "vem ska trösta Axén Olin?" Duktiga flickor som ska klara allt får sällan någon tröst. Det är bara att hoppas att Axén Olin tar till sig lite av diskussionen och forskningen om maktstrukturer och lär sig att vara en jämställd människa och inte en duktig flicka. Låter maken fixa sina egna skjortor, ta hand om barnens gympapåsar och matsäckar någon gång och göra hälften av hushållsarbetet.

Fördelningen av hemarbetet var inget som Axén Olin själv ville ta upp. Den vakna journalisten reagerade direkt när Axén Olin berättade att hon lämnat in 20 skjortor på tvätt och hämtat dem. Det kan kanske behövas lite tröst även för att DN-journalisten inte lät sig ledas utan ställde de där jobbiga följdfrågorna som avslöjar det som man själv inte tänkt berätta.

_{Intressant?  Andra bloggar om  Axén Olin, maktstrukturer, sorg, duktig flicka, jämställdhet}