Medborgardialog ska man ha, det är bra. Det är bra att lyssna på dem som är mest berörda av besluten och anpassa besluten efter vad medborgarna tycker. Samtidigt måste vi politiker ta det slutgiltiga beslutet även om det går emot vad de som deltar på dialogerna tycker. Dels för att vi måste tolka vad som är bäst även för den oftast tysta majoriteten, dels för att vi ofta har kunskaper som det kan vara svårt att få acceptans för.

Det innebär att vi måste våga ta obekväma beslut. Det jag främst tänker på just nu är träden i Vasaparken. För ungefär två år sedan beslutade vi oss för att rusta lekplatsen och fälla träd, som var sjuka eller angripits av röta. De närboende kritiserade lekplatsen, de betraktade parken som sin gård och ville inte ha några stojiga barn där. Vi politiker lyssnade men konstaterade att parken inte enbart är till för de boende i husen som ligger runt omkring utan en park är till för alla som bor i kvarteret/stadsdelen.

De närboende kritiserade också trädfällningarna. De menade att vi hade hittat på det där med att träden var angripna för att kunna fälla dem. Stämningen var ibland riktigt otäck. Vi beslutade oss trots allt för att fälla träden. Vi hade då tänkt göra säkerhetsfällningar, dvs. fälla de som var direkt farliga och de som behövde fällas inom några år. Beslutet blev att de träd som vi bedömde kunde klara sig några år skulle få stå.

Tidigare i föll ett träd, som tur är utan personskador, och tidigare den här veckan föll en stor gren, även denna gång utan personskador. Idag är jag glad över att vi stod på oss och fällde de sjukaste träden. Hellre går jag emot en folkopinion än får personskador på mitt samvete. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag som ansvarig politiker stoppat säkerhetsnedtagning av sjuka träd och dessa träd sedan skadat eller dödat en människa.

Nu ska sex träd omedelbart fällas, rapporterar Upsala Nya Tidning. Den här gången vågar nog ingen protestera.

_{Andra bloggar om park, vasaparken, träd, Uppsala, politik}