Jag har också varit utbränd
För några år sedan brände jag ut mig. En jobbig period när jag t.o.m. sov på jobbet för att kvällarna blev så sena och mornarna så tidiga att jag inte hann hem. Jag drabbades av sömnsvårigheter, jag skakade i hela kroppen när telefonen ringde - det kunde ju vara till mig, jag fick yrselattacker och hjärtklappning, jag kunde när som helst börja gråta för i stort sett ingenting och det allra värsta av allt, jag kunde inte längre ha mer än en sak i huvudet och jag förstod inte alltid vad folk sa till mig eller vad de förväntade sig av mig. Min hjärna svek mig.
Jag blev aldrig sjukskriven eftersom jag aldrig gick till någon läkare. När den otroligt stressiga perioden var över delegerade jag och överlät ansvar på andra. Till skillnad från många andra som blivit utbrända kunde jag fortfarande gå till jobbet utan att bryta ihop bara av att vara där. Jag såg fortfarande fram emot att jobba, att vara med och se resultatet av mitt arbete den där jobbiga perioden. Jag drog ned på takten och gick inte riktigt för fullt under en lång period. Först medvetet för att inte gå in i väggen helt och sedan för att jag helt enkelt inte klarade mer.
Vi var tre personer från tre olika avdelningar som hade samma jobb. De andra två klarade den jobbiga perioden men inte den tid som följde efter. En blev sjukskriven ett par veckor p.g.a. stressrelaterat högt blodtryck vilket hjälpte, den andra blev sjukskriven flera månader och kom aldrig tillbaka utan fick helt nya arbetsuppgifter.
I dagens DN läser jag att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson varit för utbränd. Hon säger i intervjun att det som räddade henne var att hon inte skickades hem och blev sjukskriven. Det som gör mig glad är att hon också tillägger "men det var i mitt fall". För det är så det fungerar. Vi är olika och vi reagerar olika. För någon kanske en sjukskrivning är en katastrof och för någon annan kanske en sjukskrivning är nödvändig. Vi får innerligt hoppas att socialförsäkringsministern kommer ihåg att det var i hennes fall som tre dagars sömn och omorganisation på jobbet hjälpte och att hon inte tar sin egen erfarenhet som grund för hur saker och ting ska vara. Jag inbillar mig inte för fem öre att någon annans utbrändhet är likadan som min.
Risken är väl stor att sjuka människor kommer att förvägras sjukskrivningar för att regeringen ska kunna visa på minskade sjukskrivningar och få ned kostnaderna för sjukförsäkringssystemet. Tidigare inlägg om sjukskrivningar här.
Intressant?
Andra bloggar om utbrändhet, högern, sjukskrivningar, regeringen, stress, politik,
Tack för att du tar upp detta, tack för att du har den kompetensen som tycks fattas så många politiker och beslutsfattare i dag. Utbrändhet, det finns olika dimensioner, olika nivåer. Man kan bli utmattad, får en utbrändhet, en utmattnings depression olika utgångslägen som kräver olika sorters behandlingar. Att vi i vårt välfärdsamhälle inte har beslutsfattare som kommit längre i sin insikt, sin kompetens är sorgesamt. Men vi vet ju att det här handlar om ekonomi, inte personerna bakom. Individer med olika behov är lika många som vi människor är på jordytan. Den ene är inte den andre lik. Våra kroppar har olika sätt at hantera sjukdomar. Vi föds in i en kontext som påverkas vår vardags bild. Vi har faktorer att ta hänsyn till som de biologiska, de psykiska, fysiska och de sociala aspekterna. Detta med KASAM - Känsla av sammanhang ( Aron Antonovsky) därtill, att vikten av att ha en livssituation som är hanterbar, begriplig och meningsfull är delar som är av största vikt för att individen ska må bra( ett salutogent perspektiv) Ponera; En individ som lagt sin själ i ett arbete men inte fått bekräftelse, inte har fått den scaffolding (pedagogisk stödstruktur) som hon /han skulle fått av sin chef, sina chefer för att de inte besitter kompetensen, inte har förmågan, inte det rätta förhållningssättet. Skulle kunna rendera i att personen i fråga utifrån det så från början så intressanta arbete som själ och hjärta har lagts ner i, brunnit för bara utarmas på grund utav ett icke tillfredställande ledarskap. Ett ledarskap där viktiga, konkreta och kanhända enligt ett chefs ledarskaps uppdrag att föra personalen mot ett bestämt mål, kan generera i att det får motsats effekt. Påverkas det på basis av process eller produktivitets tänk? För mig handlar det om förhållningssätt. I mötet med ALLA! Du som individ har dina behov, dina ribbor som du har lagt eller kommer lägga. Din potential, den kraft du besitter i ett nu, men väl tänk?detta är ingenting som är statiskt tack och lov. Vi människor utvecklas, har en förmåga att frånhjärta, tanke gå vidare till handling. Den ser bara så olika ut. Vi ska ha en skola för alla, det är vi som arbetar inom väggarna så välmedvetna om att detta är en utopi idag då resurser försvinner, då barngrupper blir större, klasser expanderas och lärarkåren utarmas och har mer att utföra i sitt uppdrag är det som gör att kvalité ska kunna sjösättas utifrån den börda de bär. Vi måste idag om vi ska ha behöriga lärare, kompetent personal se till att resurser sätts till och det inte som punktinsatser utan de ska grundläggas i en organisation där vuxna kommer finnas i olika yrkes kategorier som gör att ett nätverkstänkande kring individen som liten kan bli den stötta, den scaffolding som varje individ har rätt att få. En tryggare barndom, med vuxna som ser dem, som bekräftar, lyfter och väcker nyfikenheten på kunskap, på att lotsa de vetgiriga och finna nya vägar, nya möjligheter. Lotsa de som inte funnit vägarna, inte knäckt koderna allti en ZPD - anda, gå från en utveckling zon till en annan. Zone of proximal Development ( Vygotskij) Detta kallas för att vi ser varandra, att vi vet om vilka elever, vilka barn vi har i våra barngrupper. Det innebär också at tvi behöver kompetens, behöver människor som vill utvecklas, vill lära mer, vill få nya vyer. De ska vi vårda, dem ska vi se till att de får utbildning, att de kommer där de vill vara, inte på grund utav att försäkringskassan, eller en läkare sitter och leker Gud allsmäktig fader själ. Vi måste hitta nya vägar att gå. Vi kan inte bara gå med skygglappar och tro att vi sparar in här i ett kortsiktligt tänkande, nej lyft blicken, försök se i ett helikopterperspektiv och se vad det gör med människor om man tillvaratar de krafter personer besitter, de kunskaper alla har på olika sätt i olika kontext men som kan rendera i ett utvecklingsspiral av godo, inte nu med detta förslag som kan få förödande konsekvenser. Där vi kan börja titta på suicid statistiken. Och göra det med glasögon på i både kvantitativt men framförallt i ett kvalitativtperspektiv. Se bakom vad döljer det sig där?
Orsak och verkan varierar från fall till fall. I mitt eget fall var det sex års extrem sömnlöshet, som hade sin komplexa rot i en stressig, konfliktladdad och otrygg uppväxtmiljö med alkoholiserad och sömnlös far, utan något som helst socialt och känslomässigt stöd från vare sig släkt, andra vuxna eller jämnåriga. Sömnlösheten berodde alltså inte på livsstil, beteende eller sovvanor, utan på hårt slitage utan möjlighet att påverka livssituationen. Jag var ett maskrosbarn, duktigt, problemfritt och för starkt för att kunna uppfattas som utsatt. Min grundstyrka blev min värsta fiende: Läkare ignorerade mitt skyhöga blodtryck som sömnlösheten orsakade under gymnasietiden. Ingen förståelse fanns att få i det konfliktladdade spänningsfält jag levde i hemma. Jag orkade inte läsa vidare på högskolan som jag hade planerat, utan fick ta mig ut i arbetslivet utan förmåga att sova. Naturligtvis insåg jag att jag behövde en time out, gick till läkare som ifrågasatte min långvariga sömnlöshet eftersom jag såg så frisk och stark ut. Sjukskriven kunde jag inte få lov att bli ens två veckor, trots att jag var nermald av sömnbrist, detta eftersom jag inte hade en bakomliggande sjukdom eller ens psykiska problem. Därmed var jag dömd att gå in i väggen! Jag led inte av duktighetssyndrom, hade inte någon uttalad prestationsångest, utan var normalt ambitiös, och arbetade åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, varken mer eller mindre. Fritid orkade jag inte ha någon, inte heller något umgänge att tala om. Jag var helt nedsliten av någonting som jag inte själv hade valt att drabbas av eller orsakat: kronisk sömnlöshet, men det togs ingen hänsyn till. Jag var i systemets ögon inte tillräckligt sjuk förrän jag insjuknade rejält, och vid det laget hade min sömnstörning blivit kronisk. Fick fel diagnos, eftersom utmattningssyndrom inte var ett begrepp då, men dylika tillstånd har alltid funnits, mer eller mindre, fast förr klassades de som psykisk sjukdom, vilket är helt fel, även om symptomen ofta är psykiska. Det fokuseras för mycket på beteende och livsstil. De utbrända framställs oftast som supermänniskor som försöker hålla tio bollar i luften samtidigt, tar på sig mer jobb än vad omgivningen kräver, har omåttligt många fritidsaktiviteter, tar hand om allt och alla, lider av prestationsångest, slarvar med sömnen och maten osv, och således bara har sig själva att skylla. Underförstått: Därför ska de helst inte sjukskrivas. Det är ju livsstilsrelaterat. Men herre gud, man måste ju se till helheten i varje enskilt och helt unikt fall, inte komma med svepande generaliseringar, pressa in alla sjukfall i trånga förklaringsmodeller och mallar.
