Idag presenteras den statliga utredningen om jämställdhet i skolan. Utredaren konstaterar bl.a. att "Forskning på området visar att förskolan i stället för att motverka traditionella könsroller och könsmönster ofta stärker dessa. Trots goda intentioner är det vanligt att flickor och pojkar bedöms, bemöts och behandlas olika på grund av personalens föreställningar om vad flickor och pojkar bör göra och hur de bör vara." (Hämtat från debattartikel i DN.)

Intressant att man behöver en statlig utredning för att konstatera detta, fast utredningens arbete handlar ju om att finna lösningar. Det är ju inget nytt att förskolan tyvärr förstärker och utvecklar könsrollerna. Förskolan Tittmyran brukar nämnas som ett bra exempel på hur man kan arbeta för jämställdhet i förskolan. Jag har hört om Tittmyran nu i tio år. Ändå händer det så lite i den vanliga förskolan.

Utredningen föreslår bl.a. att man ska genomföra och följa upp utbildningen av genuspedagoger. I Uppsala har vi genuspedagoger och från vänsterpartiets sida menar vi att fler behövs. All personal i förskolan borde känna till Tittmyrans arbete (där man filmade hur man agerade tillsammans med barnen och lade märke till att man behandlade flickor och pojkar olika och utgick från detta i arbetet) och utifrån detta agera. Ge flickor och pojkar lika mycket utrymme, ge dem lika mycket hjälp osv. Könsrollerna sitter djupt hos oss och vi är för det mesta inte ens medveta om hur vi förstärker dem. Genom att bli medvetna kan vi också agera.

Ett konkret expempel: I julas gav jag bort Liza Marklunds och Lotta Snickares bok Det finns en särskild platsi Helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Den som fick boken åkte någon månad senare på skidsemester och såg då hur olika barnen i skidskolan behandlades av skidlärarna. Flickor som trillade fick frågan hur det gick och det tröstades, pojkar som trillade fick bara ett käckt "upp igen". Flickor som halkade efter gruppen fick en hjälpande knuff, pojkar som kom efter gruppen fick höra "kom igen då".

Detta hade hon förmodligen inte lagt märke till om hon inte just då haft boken i färskt minne. Varken hon eller jag har lagt märke till denna skillnad tidigare och troligtvis har vi själva agerat på samma sätt i liknande situationer.

Det räcker inte med en kurs då och då eller ett besök av en genuspedagog en gång. Kunskapen om hur vi skapar genus och hur vi kan undvika det måste hållas levande, hela tiden. Jag ser fram emot de åtgärder som kommer att vidtas med anledning av utredningen. Även om förslagen inte är revolutionerande är det alltid bra att påminnas om verkligheten och det är ännu bättra att ha något att hänvisa till när man kommer med förslag på förbättringar.